Inkludering. I en demokrati är det grundläggande att slå vakt om minoriteterna, trots att de kan vara både misstrogna och missnöjda. Alla vinner på ett sådant inkluderande.
På förekommen anledning är det många som talar och skriver om demokrati i våra dagar. Medan mycket av utrymmet ägas åt mandaträkneexempel och tänkbara scenarier för talmansrundor, behöver vi påminnas om att demokrati handlar om mer än statsskick.
I början av nittiotalet på en studentpub i Lund mötte jag en vän som just börjat plugga statsvetenskap. Han var eld och lågor när han föreläste om vikten av att ständigt tala om demokratin. ”Det är livsviktigt att varje generation erövrar det begreppet”, menade han. Vi var flera som inte riktigt förstod det angelägna i hans nyvunna insikter. Skulle demokratin kunna vara hotad? I vår del av världen? I en tid när muren nyss hade fallit i Berlin?
Bara några år senare väcktes jag ur min naivitet genom Per Ahlmarks bok Det öppna såret. Om massmord och medlöperi (Timbro, 1997). Där redogör Ahlmark för en tes om demokrati som en metod för icke-våld, ett slags fredszon. Demokratier startar sällan eller till och med aldrig krig med varandra. Därför måste demokratin spridas över världen och ständigt bevaras där den redan gjort sina insteg. Dessutom måste gränsen mot antidemokratiska krafter vara knivskarp.
Detta har blivit än tydligare i vår tid. Journalisten Henrik Arnstad, aktuell med boken Hatade demokrati: de inkluderande rörelsernas ideologi och historia, skriver att mänskligheten är på väg in i en ny auktoritär era där demokratin nedmonteras och ”antidemokratin triumferar […] ofta genom att kalla sig demokrati, enligt modellen ’majoritetens tyranni’” (Göteborgs-Posten, 2018-09-08).
Detta är lika allvarligt som intressant. Det som kallas demokrati är inte alltid demokrati. Demokrati reduceras ofta till att vara ett stats- eller styrelseskick. Arnstads poäng är att demokrati är mer än så. ”Demokrati är även en politisk ideologi – ett sätt att tolka världen – vars grundläggande idé är inkludering.” Demokratins kärna bygger på inkludering. Också av minoriteter. Också av åsikter vi själva inte omfattar.
Arnstad skriver att det enda demokrater har att göra är att hålla fast vid och upprepa en enda formulering, som med tiden närmast har blivit en kliché. Men det är ”en av de mest radikala och revolutionära demokratiska tankar som någonsin tänkts, under mänsklighetens hela historia: Att alla människor är lika mycket värda”.
Därför gäller det att slå vakt om minoriteterna, så länge dessa spelar på demokratins planhalva. Demokratin är hotad, inte minst av sig själv när den förstås som ”majoritetens tyranni” och när ideologin om inkludering saknas.
Kanske är det till och med en teologi om inkludering som behövs? Utifrån Arnstads resonemang om människovärdet blir nämligen den teologihistoriska parallellen slående till den understreckare som publicerades på valdagen, skriven av uppsalaexegeten Carl Johan Berglund.
Berglund skriver om den tidiga kristendomen vars budskap om människovärdet bröt med det annars strikt hierarkiska romarriket: ”de tidiga kristna gemenskaperna kunde omfatta människor från vitt skilda samhällsklasser: högborna kvinnor, frigivna slavar, fattiga gruvarbetarhustrur och högt uppsatta förvaltarslavar kunde dela bröd och vin vid samma bord, gemensamt tolka den tidiga kristna litteraturen och tillsammans arbeta för att ge mat åt de hungriga och vård åt de sjuka.”
Bakom denna radikala gemenskap låg budskapet om människovärdet. Att inkludera alla. En djupt kristen tanke som med tiden blivit en sant demokratisk tanke.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR