Den dyra nåden får konsekvenser i våra liv

Svenska kyrkan anklagas ibland för att vara styrd av vänsterkrafter, och politiskt är Socialdemokraterna det största partiet i kyrkomötet. Men det slog mig plötsligt, när Anna Kinberg Batra avgick som partiledare, att likheten är större mellan Svenska kyrkan och Moderaterna! Inte i ledarstil, men i belägenhet. Moderaterna är inne i en ideologisk kris och tycks inte riktigt veta vilken väg de ska gå, om de ska vara konservativa eller liberala; samarbeta med SD eller inte. Och man förlorar röster.

Erik Helmerson framför i DN:s ledare 2017-08-24 kritik mot de politiska partiernas involvering i kyrkovalet: ”’Vad vill du att kyrkan ska göra?’ är en slogan som kyrkan nu använder för att mobilisera väljarna inför det glömda valet. Är det inte snarare tvärtom, att människor vänder sig mot altaret för att få vägledning om vad de själva borde ta sig för?”

Se där! Liksom Moderaterna förefaller Svenska kyrkan vara villrådig inför framtiden och inte veta vilket ben hon ska stå på; vilket budskap hon ska föra fram.

I Uppsala har vi haft Präst- och diakonmöte. Det var tre dagar av gudstjänst, fördjupning och teologi av hög klass, och uppmuntrande inför framtiden. Det rådde ingen tvekan om vad biskop Ragnar, ärkebiskop Antje, och teologerna ville säga: Kyrkans främsta uppgift är att förvalta nådegåvorna, (inklusive kärleken till nästan) och förkunna Den dyra nåden istället för den billiga.

”Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende”, sa Dietrich Bonhoeffer. Vad är då billig nåd? Det är att predika förlåtelse utan efterföljelse. Vi tar emot nåden som förlåtelse, men vi låter den inte förvandla våra liv. Vi säger att Gud älskar dig som du är, men glömmer bort Herrens ord, ”följ mig.” Efterföljelsen saknas, och det urvattnar kristendomen och gör den tandlös. (Under 1930-talet som förslavad under den bruna ideologin.) Bonhoeffer kämpade mot nazisternas politiska maktövertagande i hans kyrka. Och han kämpade tills han blev martyr. Det råder ingen tvekan om att Bonhoeffer levde sitt liv i yttersta efterföljelse hela vägen till Golgata.

En satirteckning av Magnus Bard illustrerade den ovan nämna ledaren: Teckningen föreställer en präst i bruna liturgiska kläder och en församlingsbo undrar: ”Men hallå! När blev brunt en liturgisk färg?” ”Efter senaste kyrkovalet”, svarar prästen.

Och jag känner en kall hand krama om mitt hjärta.

Sällan har en satirteckning träffat så hårt, och jag vet att vi behöver Den dyra nåden. Om jag tänker efter, om så bara ett ögonblick, och minns hur Kristus reste upp mig när jag föll, så vet jag att nåden är dyrbar. ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” (Luk 10:27)

Kan man komma längre från den bruna ideologin än så?

Den dyra nåden betyder att Nåden får konsekvenser i våra liv och i vårt etiska ställningstagande. Den gör att vi växer som människor. Det är förvisso sant att Gud älskar mig ”för den jag är”, men det betyder inte att ”min etik och mitt leverne” duger som det är. Jag tror att Svenska kyrkan ofta har varit rädd för gärningsrättfärdighet, som är det dike som Martin Luther varnade för. Tyvärr trillar vi ibland det andra diket istället. Ett dike där tron inte leder till efterföljelse, där tron inte tar konkreta uttryck och egentligen mest förblir en inre tröst. Nådens ljus placeras under sädesmåttet och vi undrar varför vi famlar i mörkret. Vi förkunnar den billiga, intellektuella nåden.

Tolvstegsrörelsen vet vad Den dyra nåden innebär. ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Lika lite som tolvstegsrörelsen skulle klara sig utan kamp mot begären, lika lite kan Svenska kyrkan överleva utan Den dyra nåden.

Karin Johannesson var en de uppskattade föreläsarna under mötet i Uppsala. Hon pekade på hur Kyrkans inre sekularisering motverkas genom Luthers dubbla syn på nåden, och uppmanar oss att utveckla en luthersk spiritualitet. Och detta svarar mot vår tids stora sjukdom: narcissismen. Jag tror hon har alldeles rätt. För den dyra nåden hjälper oss att släppa taget om oss själva, och gör Kristi budskap brännande relevant för oss som så lätt ”blir inkrökta i oss själva.”

Dessa tider har på flera sätt skrämmande likheter med Bonhoeffers. Främmande ideologier hotar på allvar att infiltrera kyrkan, som samtidigt förvirrat slungar ut frågan till allmänheten: ”Vad vill du att kyrkan skall göra?”

Personligen så ställer jag den frågan allra först till vår Herre. Och jag kommer definitivt inte att fråga dem som viftar med järnrör.