Syfte och mening. Hur rationellt är det egentligen att vara ateist? Den diskussionen är det nya i tro-vetande-debatten.
Under försommaren blir vårt existentiella förhållande till naturen extra tydligt, när vi efter månader i mörker flockas i ljuset – i trädgården, på badplatsen och vid klotgrillen. Vi anar att tillvaron rymmer något mer. Och den aningen tangerar det som genom århundradena har varit teismens viktigaste sanning om världen – nämligen att den är en skapad värld.
Parallellt med detta vaknar debatten om skolavslutningar i kyrkan. För en del tycks det inte finnas något som är mer provocerande än att blanda in Gud när sommar och ledighet kommer på tal. Det är mer lättsmält att tillsammans med Lilla Ida sjunga att det är vi som gör så att ”blommorna blommar”, än att sommarens ”fagra blomsterängar” skulle vara påminnelser om ”Guds godhets rikedom”.
I boken Skolavslutningar i kyrkan och spelet om religion i svensk skola (2018) menar forskaren Viktor Aldrin att det är en myt att muslimer skulle vara emot skolavslutningar i kyrkan – det har hela tiden varit sekulära humanister som protesterat. Låt oss därför stanna upp ett ögonblick inför det nya i den gamla tro-vetande-debatten.
I boken Gudstro. Existentiella och intellektuella perspektiv (2018) skriver Mikael Stenmark, professor i religionsfilosofi, om gudstrons rimlighet i vår tid, och frågar sig hur hållbart alternativet egentligen är. Det nya i tro-vetande-debatten är diskussionen om det rationella i att vara ateist. ”En teistisk världsbild har vissa problem, men hur hållbart är egentligen alternativet?”, undrar Stenmark.
Stenmark menar att frågan handlar om mer än om olika åsikter om Guds existens. Den spelar en avgörande roll för hur vi förstår hela tillvaron. Hör vi alls hemma i universum eller saknar vår existens en djupare förankring? Det rör sig om skilda synsätt på universums karaktär. Finns det syfte och mening? Eller inte? Ingen undkommer frågorna, och därmed måste ateisten ersätta gudstron med något annat som svar på den kosmiska frågan. Stenmark refererar forskare som hävdar att en konsekvent ateism ”implicerar nihilism” – det vill säga att existensen saknar objektiv mening eller värde i sig själv.
Mot sådan nihilism argumenterar John Polkinghorne, teoretisk fysiker och anglikansk präst. I boken Quarks, Chaos & Christianity (1994) framhåller han Einsteins berömda uttalande att det enda obegripliga med universum är att det är begripligt. Polkinghorne menar att teismen förklarar mer än ateismen och därför är att föredra. Tro, skriver han, ingriper alltid ett språng, men det är inte ett språng ut i mörkret, utan in i ljuset.
Försommarens ljus och blida värme kan väcka en aning av sådan tro. Kanske i trädgården, på badplatsen eller vid klotgrillen.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR