Utvecklingen i religionen går i riktning mot kropp, känsla och upplevelser. Samtidigt minskar betydelsen av den intellektuella religiositeten, där Svenska kyrkan känner sig hemma.
När Europas religionssociologer nyligen möttes till konferens i belgiska Louvain-la-Neuve var det under temat Sensing religion. Ett av de tydligaste dragen i den pågående religiösa förändringen är nämligen förskjutningen från det intellektuella till det känslomässiga och erfarna. En undersökning om det viktigaste i australiensiska ungdomars liv kan till exempel sammanfattas i de tre f:en family, friends and fun, där det sistnämnda ordet ska utläsas just som upplevelser och erfarenheter.
Även om det ligger nära till hands att förvänta sig ett sådant svar från just ungdomar är alltså fenomenet större än så. Det starka intresset för yoga bland svenska kvinnor i dag ligger i linje med samma typ av sökande efter egna erfarenheter, men där fokus i det fallet snarare ligger på behovet av inre ro. Poängen i båda fallen är dock att lockelsen inte ligger i det framtänkta, utan i det upplevda.
Här, precis som på många andra punkter, kan Svenska kyrkan tyckas ligga en smula i otakt med sin samtid. Det är en kyrka som alltid har stått i en stark intellektuell tradition, och det finns det förvisso en styrka i.
Det hör till det centrala i det reformatoriska arvet att ifrågasätta och reflektera, att inte låta det känslomässiga dra i väg oss ut i terra incognita. Det vi tillsammans uttrycker som kyrkans tro ska hålla i så gott som varje prövning. Därför har kyrkans mittfåra länge varit försiktig med det personligt upplevda och kroppsliga.
Nu måste det inte automatiskt råda en motsats mellan intellekt och kropp. Den amerikanska sociologen och antropologen Meredith McGuire påminde i ett av konferensens huvudanföranden om att vi i dag vet att vi inte bara minns med hjärnan, utan också med andra delar av kroppen. Från minne är sedan steget inte långt till tro.
Det är ju våra tidigare insikter, upplevelser, erfarenheter som i bästa fall hjälper oss att våga möta det nya och än så länge okända och känna tillit i situationen.
Våra personliga korstecken, våra lyfta händer i bön och lovsång eller vårt sätt att sitta i meditationsställning påminner alla om den tro som vi bär med oss i våra kroppar. De berättar alla sin historia gång på gång om vad vi har kämpat med och vad vi har funnit frid i.
Svenska kyrkan ska i högsta grad fortsätta att reflektera, men måste alltså inte därmed automatiskt vara rädd för det erfarna. Här finns goda möjligheter att fortsätta söka uttryck för en andlighet, som länkar kyrkans tro och tradition med samtiden.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR