Det är något som skaver med Svenska kyrkans kris

Jonas Eek opinionschef

Kyrkolivets sammanbrott behöver tas på allvar. En del föreslår en kriskommission. Då kan kyrkan lära av både Coronakommissionen och den pågående förlossningskrisen. För det är något som skaver med kyrkans kris.

”Senfärdig”. ”Undermålig”. ”Otillräcklig”. Adjektiven i Coronakommissionens andra delbetänkande gränsade till invektiv. Ord och inga visor om landets pandemihantering. Det kan vara lätt att vara efterklok och man bör vara försiktig med alltför hårt fällande domar i backspegeln. Ändå behövs utvärderingar och granskningar. Först då kan man lära av misstagen och dra slutsatser framåt. Det gäller för människor, organisationer och samhälle.

Plötsliga kriser – som en pandemi, en färjekatastrof eller en tsunamitragedi – tenderar att resultera i kommissioner. Mer ovanligt är att långsamma haverier utvärderas lika omsorgsfullt. De gradvisa ­krascherna som tillåts pågå i realtid. Delar av kyrkolivets kollaps kanske kan vara ett sådant exempel.

I senaste numret av SPT (22/2021) föreslår Yngve Kalin en kriskommission. Kalin föreslog visserligen redan 2006 att kyrkoordningen skulle utvärderas men upprepar nu förslaget, måhända inspirerad av Coronakommissionen. Möjligen är det bättre läge att granska nu när kyrkoordningen hunnit sätta sig och sätta sin prägel på kyrkolivet. Hur har Svenska kyrkans första tjugo år som fri kyrka tagit sig uttryck?

Nog kan man i statistiken skönja delar av ett sammanbrott för den kyrkliga seden. I stort sett alla siffror pekar nedåt. ­Vissa kurvor är dessutom branta. Men krisen anas också i insändare av den typ som Nicklas Sundberg nyligen skrev här i KT (13/10). Sundberg skriver om sin ”frustration” inför sina egna barns ”­andliga ­utveckling i Svenska kyrkan”. Han upplever nämligen att kyrkan har ”gett upp att få barn till gudstjänstglädjen”. Och hans begäran känns inte oskälig när han ­efterlyser att ”det blev lättare här i Sveriges andra största stad att veta var Svenska kyrkan har ’söndagsskola’ eller ­åtminstone ’barnens stund’ i gudstjänsten. Mitt intresse gäller särskilt de centrala och mest progressiva pastorat som vi lever och bor i, men jag skulle också förstå om man samordnade sig för fler barn över pastoratsgränserna för att få ihop en lite större grupp barn.”

Barnkonsekvensanalys i all ära. Men här handlar det alltså om att inte lyckas få ­information om var söndagsskola äger rum någonstans – vilket kanske beror på att det inte finns någon söndagsskola – men också om en kyrka som uppenbarligen saknar barn att samla inom de redan väl tilltagna pastoratsgränserna. Och det är inte svensk glesbygd som avses utan Göteborg: en stor stad med svenska mått mätt och en from stad med svenska mått mätt. En sådan kollaps gör att man kan förstå somliga äldre prästers och kyrkfolks undran över vad sjutton som pågår. Eller inte pågår.

Nu handlar en utvärdering eller kommission inte i första hand om att döma eller utkräva ansvar. I stället är uppgiften att lära för att kunna ta ut riktning framåt. Gör vi rätt saker? Har vi rätt bemanning? Är våra prioriteringar rimliga?

Det är liknande frågor som reses under det pågående barnmorskeupproret. ”Det är något som skaver med förlossningskrisen” skriver läkaren och opinionsbildaren Kajsa Dovstad (SvD 7/11). Bakgrunden är det faktum att det i dag finns fler barnmorskor inom vården än någonsin tidigare. Dessutom har Sverige betydligt många fler utbildade barnmorskor än våra nordiska grannländer. Ändå är det kris på landets BB-avdelningar. Till detta finns flera delförklaringar, bland annat vårdens nya förutsättningar och att alltfler arbetsuppgifter har tillkommit barnmorskorna. Men när barnmorskor inte har tid med kärnuppdraget måste två frågor ställas, menar Dovstad: ”Arbetar barnmorskor på rätt ställe och med rätt saker?”

Nog träffar en sådan fråga också kyrkan. Nu är kyrkans förhållanden inte direkt överförbara till förlossningsvården. Tvärtemot antalet barnmorskor minskar antalet vigningstjänster. Sedan 2010 har antalalet prästtjänster minskat från 3 312 till 2 727, vilket motsvarar en minskning på 18 procent; för diakoner är motsvarande minskning 16 procent. Å andra sidan har kyrkans verksamheter över samma tid också minskat. Mellan åren 2010 och 2019 har antalet gudstjänstbesök minskat med 23 procent, dop och konfirmationer med 27, vigslar med 30 och begravningar med 16.

Utifrån verksamheternas faktiska ­storlek borde kyrkan alltjämt vara välförsedd med personal. Det är alltså något som skaver också med kyrkokrisen. Att kyrkans liv på flera håll minskar eller går på tomgång beror inte på personalbrist, men kanske på att anställda ägnar sig åt andra saker än kärnuppdraget. Dessa saker behöver inte vara meningslösheter, men det är hög tid att utvärdera och värdera vad vi faktiskt ägnar oss åt.

En haverikommission är något annat än det löpande arbetet som redan sker via kyrkans analys- och forskningsavdelning. Ett särskilt utredningsuppdrag skulle kunna inskärpa ett krismedvetande men också ställa skarpa frågor om hur prioriteringarna har sett ut och bör se ut framgent.

Kajsa Dovstad hoppas att förlossningskrisen kan leda ”till en konstruktiv diskussion om strukturella förändringar […] Siffrorna talar nämligen sitt tydliga språk: Det råder inte brist på barnmorskor, bara brist på barnmorskor som har tid för förlossningar.” Bakom kyrkans kris finns en liknande slutsats. Det råder inte brist på präster och diakoner men kanske lägger många sin tid på andra saker än kyrkans grundläggande uppgift och mission: gudstjänst, undervisning och diakoni.

Det är en god idé med en konkret utvärdering av dagens kyrka, för att kunna ta ut riktningen framåt. Annars är risken att framtiden kommer kalla en hel del av det vi nu gör eller inte gör för senfärdigt, ­undermåligt eller otillräckligt.