Missionen måste också vittna om tron

Brita Häll

Frågan om vad missionen ska stå för är fortsatt laddad. När kyrkan ser över sina visioner för det internationella arbetet, behöver även vittnesbördet om tron diskuteras.

Det finns många sorters evangelister i Sverige, men det glada budskapet är nästan aldrig kristet. I stället är det människor frälsta på olika dieter, inre-liv-metoder och träningsprogram som är ute för att vinna själar. En del vill också berätta om något fantastiskt nyandligt de varit med om.
Som svenskkyrklig kristen blir man ofta överrumplad över hur på en gång entusiastiskt och hårt de missionerar. I ett enskilt möte kan man känna sig fullkomligt överkörd. För är det någon outtalad lärdom man får av att växa upp i Svenska kyrkan så är det denna: du skall icke vittna.

Kyrkan har en extremt tung historisk belastning när det gäller att sprida sitt budskap:
Hemma i Sverige som en del av den världsliga makten med kyrkoplikt och husförhör. Tron var inte frivillig.
Ute i världen för den långa brottslistan med bland annat korståg, kolonialism och tvångsomvändelser.
Lägg därtill den spänning som i dag finns mellan dem som förespråkar en mission inriktad på bistånd och religionsdialog och dem som vill att kyrkan räddar världens själar från att gå evigt förlorade. Allt sammantaget är det inte konstigt att ämnet mission fortsätter att vara laddat. Och att Svenska kyrkan insett behovet av att formulera missionens vad, hur och varför.
Nu är det inte så att Svenska kyrkan står och väger mellan en predikande och en socialt engagerad mission. Kyrkan kommer med all rätt att fortsätta arbeta ute på fältet för mänskliga rättigheter, fred, hälsa och dialog. Men problemet med missionens trosbekännelse måste beaktas.

Så fort det blir tal om att vittna så väcks invändningar med ord som ”envägskommunikation” och ”dold agenda”. Förståeligt med tanke på alla övertramp som gjorts. Men det måste finnas ett sätt att stå för evangeliet utan att köra över eller idka andlig utpressning (du får det här matpaketet om jag får din själ).
Frågan som biskop Krister Stendahl ställde i slutet av förra seklet väntar fortfarande på sitt svar: ”Hur kan jag sjunga lovsång till Jesus utan att nedvärdera andra?” Då talade han specifikt om religionsteologi, hur kristendomen ska ställa sig till mångfalden av religioner med olika sanningsanspråk. Men det är ju såna frågor som blir högaktuella i missionens möten med andra trosuppfattningar och kulturer. Konsten att kombinera kraften i den egna övertygelsen med respekten för andras integritet och värdesättandet av vad andra har funnit.

I veckans KT berättar en missionär att hon inte vill kännas vid den beteckningen och att man i flyktingarbetet i Somalia måste mörka att man kommer från en kristen organisation. Med all respekt för de säkerhetsmässiga aspekterna i vissa projekt, är det en brännande fråga hur kyrkans utlandsarbete signalerar identitet och tillhörighet.
Vi behöver en mission som kommunicerar tron i både ord och handling. Det måste finnas ett hedervärt sätt för kristna att vittna.

Brita Häll
  • 6 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Margareta P å Österlen

    Finns inte själva problemet just i den från Krister Stendahl citerade frågan, nämligen att blanda samman Guds hoptvinnade kärleksbuds faktiska krav på kärlekens istället för egoismens och hatets gärningar med att "nedvärdera", att "döma".
    Många kristna tar snabbt ett steg tillbaka så snart någon säger: -Du dömer!

    Det tycks finnas enorm rädsla att ens följa Jesu Kristi maning att göra alla folk till lärjungar, för då måste den kristne ovillkorligen tala om vad den kristna tron på kärlekens evangelium innebär i varje dags gärning, nämligen också detta att avgudadyrkan inte är tillåtet, oavsett om det gäller rikedoms- och maktavguden Mamon på bekostnad av fattiggjorda bland våra nästa; Fru Lusta och hennes alla syskon som vill locka till allsköns "sexuell frihet" eller all den världslighet som gör Herr Ego med familj till avgudar som lämnar varje hjälpbehövande medmänniska ohjälpt vid vägkanten för egen, kortsiktig vinnings skull.

    Jesu kristi förkunnelse var inte dom, utan bruksanvisning om Vägen. Vi kristna som verkar, t.ex. i debatten, ägnar oss inte åt dömande utan åt sanningssägande, hur illa hörd sanningen än är i våra dagar.
    Margareta Persson, Ing(el)stad å Österlen

  • Stina

    Om Svenska kyrkans missionärer inte vågar stå för sin tro eller tala om att de är utsända av en kristen organisation (och ytterst av Jesus) så bör de genast begära förflyttning, eller ompröva sitt yrkesval.
    Att dö martyrdöden är kanske ingenting att sträva efter, men man bör betänka att man verkar i en lång tradition där många av de som kom till Sverige som missionärer för tusen år sedan faktiskt blev dödade för sin tro.
    Vill man åka till Somalia som socialarbetare och inte behöva prata om Jesus så bör man söka sig en annan arbetsgivare t ex SIDA, Röda Halvmånen eller vad de nu kan heta.
    Hur som helst så har Svenska Kyrkans medlemmar och kyrkobesökare som finansierar verksamheten medelst skatt eller kollekt, rätt att veta om pengarna går till att sprida kristendomen eller inte INNAN de ger något bidrag.

  • Sten Nordlund

    Jag sponsrar hjärtans gärna de modiga människor som tar stora personliga risker för att vara sanna i sin kristna gärning. Dom gör skitjobbet åt mig.
    Jag må vara tjatig, men SvK kan INTE förmedla en frälsning den inte själv är uppfylld av. WWJD? Hjälpa nödlidande eller pracka på dom en svensk bibeltolkning?

  • Andreas Nilsson

    Brita Hälla ledare är märkvärdigt oskyldig. Som om hon inte skulle känna till att Svenska kyrkan har en ganska intressant missionshistoria, att Svenska kyrkans mission nu skulle signalera att man inser att man kommit ner i en ravin. Men säger ledaren egentligen något nytt? Skulle det nya vara att mission handlar om att också verbalt berätta om drivkraft och syfte? En insikt om att Svenska kyrkans mission nu hamnat i ett pinsamt läge: den avvecklas? Men det kan inte vara någon nyhet för Kyrans Tidning. Det handlar om medvetna protokollförda beslut, med precis de principer och den hållning Brita Häll vill säkra. Blir det något nytt eller någon förändring av det? När kristet vittnesbörd blir rumsrent tror jag att det blir både ointressant och utan kraft till förändring. Diakonin kan vara rumsren men mission går alltid utöver det nuvarande. Det tycker jag saknas i denna ledare.

  • Margareta P å Österlen

    Intressant för mig och möjligen för andra som försöker delta i nätkommenterandet är att samtliga tre kommentarer jag skrev 6 september censurerades mer eller mindre och helt och hållet på citat från Jesus Kristus ur Bibelns evangelieböcker samt hänvisningar till Jesu Kristi förkunnelse och inställning allmänt.
    Omedelbart efter första styckets "-Du dömer" i min kommentar 6 september, hade jag en påminnelse om att Jesus Kristus inte dömde, men väl klart och tydligt uppmanade människor att följa Guds hoptvinnade bud om kärlekens trohet och dessutom klargjorde att omvändelse och rättelse faktiskt krävs av den som vill komma in i Guds rike, av den som söker frälsning - det är bara att läsa i Johannesevangeliet eller vilket annat uttalande som helst som Jesus Kristus gör.
    Undrar vem som har möjlighet att plocka bort enskilda meningar ur en inskickad kommentar?
    Margareta Persson, Ing(el)stad å Österlen

  • Anders Ahlberg

    Kommentatorer, jag har upprepade gånger förklarat för Margareta på Österlen att det inte förekommer någon censur. Däremot är det uppenbart att det i en del av de texter hon skriver förekommer skräptecken som blockerar stycken av texterna. Vi har kopplat in vår webbkonsult för att söka felen.