SIGNERAT Svenska Dagbladet, min morgontidning sedan många år, dras med ekonomiska problem. Fyrtio tjänster ska bort och det är smått plågsamt att läsa chefredaktörens hurtiga lansering av den nya modellen (redaktioner slås ihop; två delar istället för tre, sporten ska köpas in av en ”extern aktör”) som om hon verkligen, på fullt allvar, trodde att en försämrad ekonomi i sig skulle vara nyckeln till en ”vässad journalistik”.
– Papperstidningens kris påminner mig om den framtid som med stor sannolikhet kommer att vara Svenska kyrkans. Inte imorgon, inte nästa år, men så småningom kommer vi att få stå ut med följderna av att enhetssamhället är förbi.
Strukturutredningen försöker mota Olle i grind och föreslår en organisationsmodell som ska vara ekonomiskt bärkraftig, också i sämre tider. En smidigare kostym. Risken är förstås att det lilla sammanhanget slås sönder, något som är mångas oro och som avspeglats i remissvaren.
Men en fördel kyrkan har jämfört med tidningsredaktionen, och som en hastig utblick över världen visar, är att ekonomisk fattigdom inte på något sätt verkar behöva medföra andlig dito. Tvärtom: det är de fattiga kyrkorna som växer, det är i Asien, Afrika, Sydamerika det händer. Människor kommer till tro, blir helade från sjukdomar, relationer upprättas. I Kina är det inne att vara kristen, det är taoismen som framstår som mossig och ointressant. I Brasilien, läser jag i amerikanska tidskriften Christianity Today, finner många kvinnor ny självkänsla, och därmed nytt liv, i kyrkan. Och här i Europa är det just nu stor väckelse bland tyska iranier, som söker sig till kristna kyrkor för att motta undervisning och bli döpta. Mötet med Jesus förvandlar, på riktigt.
Lenin lär ha sagt att om han lyssnade på Beethovens Appassionata så skulle han inte kunna slutföra revolutionen. Alltså: det fanns något i musiken som vädjade till hans hjärta, till hans medkänsla, något Lenin inte ansåg sig ha råd med i sitt stora projekt. Kanske är det därför som kulturen alltid har varit så viktig för människor som lever i diktaturer. Heinrich Böll sa: litteraturen behöver ingen frihet. Litteraturen är frihet. Och omvänt: kultur för oss i välfärdsstaten riskerar alltid att bli något slags grädde på moset, något mysigt vi kan ägna oss åt, men inte nödvändigtvis livsavgörande. Detsamma gäller tron och kyrkan.
Så länge man inom sig inte upptäckt något verkligt andligt behov kan man tala om dopet som en ”fin tradition”. Det är något trevligt och högtidligt, men grundar sig inte i någon andlig hunger, det har inte att göra med liv och död. Kanske är det något som vår framtida fattigdom kommer att lära oss.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR