REPLIK. För mig som diakon är öppenheten för mirakler en grundförutsättning i mötet med de mest utsatta människorna jag möter, menar diakon Maria Stade.
Hur ser vi i Svenska kyrkan på mirakler? En viktig fråga i en tid som alltmer tenderar att begränsa tillvaron till en uteslutande rationell och praktisk angelägenhet.
Som världens mest sekulariserade land har vi förskjutit frågor som inte vetenskapligt går att förklara till det som inte finns. Om vi vänder bort blicken och blundar så tror vi kanske att de obekväma och i dagsläget rationellt sett oförklarliga företeelserna försvinner.
Vi är det mest extrema folket på denna jord vad gäller förmågan att förneka det vi inte vill, eller vågar, öppna oss för. Samtidigt är längtan efter mening och djup i tillvaron stor i vårt land. Den utbredda psykiska ohälsan kanske delvis är en konsekvens av en genomrationell och materialistisk världsbild som inte ger plats för det vi inte kan förklara med siffror och kalla fakta.
En av kyrkans viktigaste uppgifter är enligt min mening att peka på mänskliga värden som kärlek, medkänsla, nåd och barmhärtighet som trots att de inte går att bevisa med naturvetenskapliga metoder bär upp livet på jorden. För är det inte just dessa kvaliteter som i varje stund håller oss vid liv och ger oss hopp inför framtiden?
Jesus ville påminna oss om vår djupare identitet, genom sin uppståndelse och sina underverk. Genom att vara kärleken och in i det sista gestalta Guds väsen förverkligar Jesus verklighetens sanna väsen och meningen med livet såväl på jorden som i himmelen. Liksom Jesus är vi eviga varelser samtidigt som vi är människor av kött och blod, det är inte antingen eller utan både och.
När det gäller synen på mirakler menade Einstein att det endast finns två sätt att leva sitt liv på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel. Det andra är som om allting är ett mirakel. Jag hoppas och tror att Svenska kyrkan i stort ansluter sig till det senare alternativet.
För mig som diakon är öppenheten för mirakler en grundförutsättning i mötet med de mest utsatta människorna jag möter. Utan Guds nåd och barmhärtighet, bortom vad som kan förväntas rent förnuftsmässigt, skulle mitt arbete vara outhärdligt.
Jag ser och tackar för mirakler varje dag, i stort som i smått. Det är en grundhållning för mig som troende att hålla mig öppen för det omöjliga och bejaka och samverka med den gudomliga kreativiteten. Denna attityd står på intet vis i motsatsförhållande till den naturvetenskapliga traditionen, det är två perspektiv på verkligheten som kompletterar och befruktar varandra.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR