Är festen viktigare än konfirmationen?

Jag har ett barnbarn som just nu ”läser för prästen”, i Björklinge pastorat för att konfirmeras i höst.

Förra veckan fick de veta att gruppen på cirka 20 konfirmander ska konfirmeras samtidigt på lördagen den 8 september och inte uppdelat på två dagar som sagts från början när halva gruppen skulle konfirmeras den 8 och resten den 9 september. Samtidigt fick de reda på att endast tio anhöriga får följa med.

Då uppstår genast frågan om vilka som är välkomna att följa med.

Mitt barnbarn har sex kusiner som länge har sett fram emot att få gå på hennes konfirmation. Dessutom har hon en lillasyster. Det blir sju och det är väl självklart att barnen/ungdomarna skall få följa med? Det står i Bibeln att Jesus sa att barnen ska få komma till honom och inte nekas att göra det.

Tre platser kvar. Mamma och pappa är självklara. Återstår en plats att delas av alla andra närstående.

En av faddrarna? Mormor, farmor, morfar, farfar, fastrar, mostrar, morbröder och farbröder och de närmaste vännerna?

Någon i organisationen sa, när jag lyfte frågan, att man kan ju bjuda dem till festen efteråt!

Men hallå! Vi har fester ofta tillsammans och det behövs ingen konfirmation för att vi ska träffas. Vi trodde att konfirmationen var det viktigaste, inte att vi träffas efteråt. Speciellt viktigt för kyrkan, trodde jag.

Det är svårt att förstå det hela. Svårt att tro att man inte har rationaliserat för att det ska bli mindre arbete för konfirmationsledarna. En konfirmation i stället för två. Halva jobbet, så praktiskt?

Sedan förundras man över att medlemskapet i kyrkan minskar. Mig förvånar det inte alls. Det är en självklar följd av det som händer nu.