Aspeboda församling är ingen vilseförd sekt

Framför allt anställda har reagerat mot att det skulle strida mot löften vid prästvigningen att tycka så, även om flera präster har sagt sig dela Ullas uppfattning. Från så kallat "vanligt folk" har däremot enbart hörts positiva omdömen i stil med "Vilken klok präst ni har eftersom kyrkan missar så många medlemmar är det väl bra om någon vill göra något åt det?" eller "Råder det inte åsiktsfrihet i kyrkan?" eller "Hur kunde man då göra ändringar i Fader Vår?"

Ja det är verkligen allt mellan de bägge ytterligheterna som framkommit, främst på Kyrkans Tidnings nätupplaga. ett par saker som jag läst gör mig förvånad.
En insändare ansåg att Ulla skulle brännas på bål. Är det så vederbörande definierar och predikar kärleken till nästan? Det förtjänas också att påpeka att häxbränning i Sverige upphörde 1704. Välkommen till verkligheten!

En annan skribent beklagade hela Aspeboda församling eftersom vi var en vilseförd sekt. Jag tror inte den författaren, i motsats till mig, varit på någon av Ullas gudstjänster. Förmodar att författaren heller inte kan skilja på åsikter och verksamhetsutövning. Ullas gudstjänster skiljer sig inte i förkunnelse eller ritualer från andra präster som jag på många olika platser haft förmånen att få höra. Jag känner många aspebodabor, och alla i den lokala kyrkans "stamtrupper", och jag kan garantera att vi varken känner oss som en sekt eller är vilseförda.

När nu någon/några av Ullas kollegor anmält henne till domkapitlet och ifrågasätter hennes möjlighet att vara präst, kan jag inte undgå att fundera på hur vi värderar olika saker som kan anses vara felaktiga.
I tidigare nummer av Kyrkans Tidning läser jag om en diakon som vid fyra tillfällen dömts i domstol för bland annat olaga intång på militärt område. Detta föranledde ingen åtgärd från domkapitlet.
Aftonbladet hade för ett tag sedan en stort uppslagen artikel om präster som uppträtt olämpligt mot minderåriga. Största rubrikerna fick en präst som under sex år våldtagit en ung flicka som han fått kontakt med i sin tjänst. Enda åtgärd blev att stiftets biskop påtalade för vederbörande att detta var olämpligt. En präst som i badhusets bastu "tafsat" på en 11-årig pojke ansågs heller inte ha gjort något fel. Den kvinnliga präst som inlett ett förhållande med en pojke i konfirmationsgruppen föranledde heller inte åtgärd eftersom förhållandet avbrutits.

I relation till dessa exempel och många fler i pressen, har jag svårt att förstå att Ulla Karlsson skulle ha gjort något så allvarligt att det vida överstiger ovanstående exempel, vilka om de anmälts till domstol sannolikt medfört grova straff.

Ingemar Olsson
Aspeboda