Beslutet kan inte överklagas

I Kyrkans Tidning nummer 17/2016 går domprosten emeritus Kjell Ove Nilsson i svaromål på min debattartikel angående rättssäkerheten i domkapitlen. Det gläder mig att frågan väcker debatt, särskilt när synpunkterna kommer från en före detta domkapitelsledamot.

Vissa sakfrågor måste dock framhållas för att vi ska kunna komma vidare till grundfrågorna. Överklagandenämndens beslut är slutliga. De kan inte ändras eller överklagas. När överklagandenämnden upphäver domkapitlets beslut innebär det att nämnden underkänner domkapitlets beslut och rättstillämpning; det behöver inte jag göra. Överklagandenämnden har alltså inte kört över kyrkans ordning utan upprätthållit den.

Grundfrågorna är följande. Hur har tre olika domkapitel i sammanlagt åtta ärenden kunnat komma till en helt felaktig tolkning av kyrkoordningen? Hur kan systemet förändras för att kyrkan inte ska hamna i en liknande situation igen? Det är av betydelse för domkapitlens legitimitet och trovärdighet att dessa frågor besvaras och att det får konsekvenser för förfarandet i domkapitlen.

I min artikel lyfter jag fram flera förslag till förbättringar i processen. De flesta helt okontroversiella i sekulärrätten. Tanken är att dessa förslag skulle tydliggöra skillnaden mellan domkapitlets dömande verksamhet och det politiska uppdraget i andra instanser.

Den skillnaden är viktig eftersom kyrkan annars riskerar att sammanblanda den rättsliga frågan ”vad säger kyrkoordningen?” med den politiska frågan ”vad vill jag att kyrkoordningen ska säga?”. Sakligt sett är det samma viktiga distinktion som används vid biblisk exeges.

Den egna viljan ska inte läsas in i källtexten. Läsaren ska uttolka avsändarens avsikt och budskap. Detta är en vattendelare mellan politik och juridik. Olof Palmes uttryck ”politik är att vilja” kan ha en giltighet i kyrkopolitiken men det blir helt fel om det tillämpas som juridisk metod.

Andreas Stenkar Karlgren

advokat