I tider när de diakonala utmaningarna maximeras med flyktingar, tiggare, sämre social välfärd och så vidare, då har Svenska kyrkan brist på diakoner.
Och vad värre är: bristen kan fördjupas av stora pensionsavgångar, utslitna och sjukskrivna diakoner samtidigt som de nya diakonerna är för få.
Diakonerna i Svenska kyrkan är duktiga, kompetenta och kallelsemedvetna människor men de har stora och svåra utmaningar som väntar. Varför ska diakonutbildningen vara så extremt lång och besvärlig med åtskilliga tester, nästan som en prästutbildning i tid, samtidigt som arbetet är mycket sämre arvoderat trots ökade krav och komplexitet?
Den besvärliga utbildningsgången där ett inte obetydligt antal kallelsemedvetna och kompetenta personer kuggas i olika kontroller, tillsammans med färre utbildningsplatser och stora pensionsavgångar, kommer att orsaka en fördjupad diakonbrist framöver. Särskilt mindre attraktiva platser riskerar att bli utan diakon i framtiden – då kan vi inte längre tala om rikstäckande diakoni.
En del hindras likt mig själv trots lång utbildning att bli diakon. I dag ser jag dock mitt hemtjänstjobb som diakoni. En kyrklig kvinna kallade mig en gång diakon. Hon tillade att vi inte så ofta ser till den vigda diakonen.
Diakonen förväntas i dag bli alltmer av en administratör, spindel i nätet och skrivbordsmänniska med allt mindre kontakt med de som verkligen har behov och är i nöd och behöver kvalificerad kontakt. Väntjänst, pigga pensionärer i all ära, men de kan aldrig ta över kvalificerad rådgivning och själavård. De som behöver diakonsamtal i framtidens kyrka kommer troligen att upptäcka en mer stressad och osynlig diakon. Är det så vi vill ha det?
Leif Andreasson
diakoniutbildad i hemtjänsten
LÄGG TILL NY KOMMENTAR