Biskoparna har för lite makt

När Svenska kyrkan vid millennieskiftet genom kyrkomötets beslut ändrade sin organisation, skedde tillsammans med de välkomna förändringarna i förhållandet till svenska staten, också en kyrkohistoriskt och internationellt sett mycket märklig sak. Vår kyrka som till namnet alltid har varit och är en episkopal, biskopsledd kyrka, avsade biskoparna möjligheten att verkligen leda stiftets församlingar.

Det har nu gått 16 år sedan detta beslut trädde i kraft och vi har möjlighet att med tillräcklig erfarenhet som grund utvärdera hur detta har påverkat kyrkan, inte bara ecklesiologiskt utan också i vår alldeles konkreta församlingsvardag.

I dag fungerar det som bekant så att domkapitlet bland annat har i uppgift att intervjua, behörighetsförklara och förorda präster inför tjänstetillsättningar. Men för pastoraten råder i praktiken full frihet att agera utifrån domkapitlets utlåtanden eller att helt ignorera dem.

Under den tidigare kyrkolagen var stiften ansvariga att hela vägen från prästvigning och framåt se till att präster fick en tjänst, att stötta dem, assistera, kunna förflytta. Det fanns inte, som i dag, arbetslösa präster. Heller inte utgifter för utköp av personal. Vidare hade pastoraten stödet att få en präst bland annat genom de så kallade tredjegångstillsättningarna och genom att kunna erbjuda kyrkoherdevikariat med rätt till tjänstledighet för en komminister som ville pröva en ny plats i ett pastorats liv. Detta var också ett konkret sätt för stiften att påverka och vara levande i pastoraten.

Dessa möjligheter till stöd från stiftet gällde inte diakoner, så här kan man vidga perspektivet och fråga: varför inte låta båda dessa vigningstjänster omfattas av en sådan ordning?

En av grundfrågorna här blir den om ansvar och makt. I alla relationer, från dem mellan enskilda till stora organisationer oavsett mål, gäller en grundregel att om arbetet ska fungera väl måste det finnas ett tydligt samband mellan ansvar och makt. Den som har ett ansvar, måste också ha möjligheten att utöva detta ansvar.

Härvidlag finns en enorm spricka i vår kyrkoordning; biskopen och stiftet har ett tillsynsansvar, men saknar reella medel för att utöva detta ansvar. Stiften kan tendera att bli skyltfönster i stället för en del av verkstaden.

Hur går vi vidare nu? Vi behöver ett samtal och diskussion på alla kyrkliga nivåer kring dessa frågor, allt ifrån församlingarnas och pastoratens ”markplan” där kyrkan verkar, hela vägen upp till kyrkomötet, för att vi på ett genomreflekterat sätt ska kunna röra oss i riktning mot en verkligt episkopal kyrka.

En av grundbultarna i vår kyrkas organisation är demokratin och de förtroendevaldas oerhört viktiga roller. Denna grund av demokrati skulle inte tas bort från vår kyrka. Dagens behov av engagerade och kunniga förtroendevalda skulle kvarstå, fast med det stöd som stiften kan ge och det initiativ dessa skulle kunna ha.

Ingen organisation i världen är felfri. Inte heller en sant episkopal kyrka. Vi har inte heller här en svartvit värld. Men vetskapen att vigningspersonal och pastoraten inte är ensamma i hanterandet av sitt arbetsliv eller av andra stora frågor skulle göra något med vårt sätt att tänka.

Det finns ett talesätt som få skriver under på i dag men som går som en röd tråd igenom vår kyrkoordning angående dessa frågor: ”ensam är stark”. Prästen eller diakonen är ensam i ansvaret för sin ämbetsutövning, pastoraten är ensamma i sina beslut, kontrakten är organisatoriska ”öar”.

Vi vill att den röda tråden i vår organisation i stället blir gemenskap, där varje aktör och del av organisationen märkbart hänger samman med de andra och där det finns en tydlighet och samstämmighet i ansvar och befogenheter.

Ensam är nämligen inte stark, splittring är inte vår grund. Gemenskap är vår grund och det ska synas och erfaras i vår organisation. Vi säger oss vara en episkopal kyrka. Det vore så mycket ärligare om vi då också verkligen vore det.

Gunilla Aquilon Elmqvist 
kyrkoherde, Nosaby

Sven Röstin
sjukhuspräst, Kristianstad