Biskoparna ser inte människors oro

Läser i Kyrkans Tidning att ärkebiskopen uttalat sig i samband med en konferens mot rasism att en av kristendomens teologiska grundstenar är omsorgen om främlingen, och det är här jag börjar se problemet med varför jag och många fler börjar tvivla på Svenska kyrkan och dess budskap.

Att en främling ska ges skydd och omsorg är nog de flesta överens om, om främlingen/främlingarna än enstaka eller några tiotal men när främlingarna som ska ges skydd och omsorg börjar bli tusentals och tiotusentals då tappar man som medlem fort det teologiska perspektivet och ersätter det med ett praktiskt.

Detta perspektiv innehåller en massa frågor som kyrkan lämnar obesvarade. Kyrkan arbetar lokalt väldigt framgångsrikt med integration. Men att det arbetet skulle kunna hantera den mängd främlingar som kyrkan vill ha in i Sverige tror jag överhuvudtaget inte att kyrkan har resurser till.

Kopplat till detta undviker Svenska kyrkans ledning, biskoparna och stiftsstyrelserna hela tiden den fråga som upptar många medlemmars tankar, nämligen den vad som händer när de främlingar kyrkan värnar om i stället upplevs som att de skapar otrygghet då antalet växer. Denna otrygghet, sann eller falsk, måste hanteras av kyrkan i stället för att bara tala om hur hemskt det är med att rasismen breder ut sig.

Jag tror inte det är lika mycket rasism som otrygghet och vad medlemmarna ser är en kyrka som bara vill öka på den otryggheten i stället för att göra tvärt om. Tyvärr tror jag att kyrkan i sitt nuvarande skick bara kommer att uppfattas som att den hellre vill satsa på främlingar än sina medlemmar och dem som de ser som sin nästa.

Att se alla världens 65 miljoner flyktingar som sin nästa är en vacker tanke. Men lika vacker är tanken på att Svenska kyrkan ses som en stabiliserande kraft i samhället där hopp om trygghet väcks genom tron på att man är välkommen som kristen även om man främst ser till sina nästa och de främlingar man möter i sitt kyrkliga engagemang och att kyrkan verkligen månar om mig som kristen och medlem.

Kyrkans biskopar kan tala mot rasism etc, men de ser inte vad som som upptager många medlemmars tankar, nämligen deras egen fysiska trygghet och en förmodad klyvning av samhället då vi inte kan ta hand om alla främlingar kyrkan vill ha hit på ett bra vis.

Jag som medlem vill veta att kyrkan står på deras sida mot den upplevda otryggheten, att tron kan ge hopp och att kyrkan verkligen fäller ut sina diakonala vingar när jag hamnar i svårigheter. Jag vill inte ha en kyrka som fokuserar på främlingsteologi utan fokuserar på teologin om församlingen som sin nästa.

Dock upplever jag att kyrkan har valt främlingens teologi och där har vi enligt mig en av orsakerna till att Svenska kyrkan om tio år med nuvarande utträdestakt har förlorat cirka en miljon medlemmar. Så förvånas inte av resultatet när den teologiska pragmatismen möter den ekonomiska dito.