Bra att samtal om kyrkans barn- och ungdomsarbete kommer igång

Svenska kyrkans ungas (SKU) ordförande Jakob Schwarz levererar ett tankeväckande svar på min ledare, med utblickar mot andra samfund. När Schwarz skriver att ”över hela landet finns det församlingar där anställda inte vill jobba med Svenska kyrkans unga” väcker det en rad frågor:

1. Vad beror detta på?

Finns det fler skäl till att ”anställda hindrar” SKU än dem som Schwarz själv nämner? Klart är att SKU inte har lyckats ”sälja in” sitt erbjudande, vilket var just en av poängerna i min ledare.

2. På vilka sätt tänker man att ett kyrkomötesbeslut, om att ge SKU ett officiellt erkännande, skulle ändra på detta?

Det är ingen särskilt konkret önskan. Mitt förslag, att organisera dem som redan finns i kyrkans verksamheter, var ett försök att vara just konkret och konstruktiv.

Kyrkomötesledamöterna Karin Janfalks och Håkan Widepalms inlägg väcker också frågor. Mest akut är frågan hur framkomligt det är att, på en gång, beskylla vuxenkyrkan för sakernas tillstånd och samtidigt be denna lösa problemen? Min ledartext avsåg att lyfta och bekräfta organisationen, och ta den på allvar som myndig att själv ta initiativ för att förändra sin situation.

Jag vill tro att det är möjligt, men blir orolig när jag läser Janfalk och Widepalm. Kyrkomötesledamöterna skriver att jag skyller SKU:s medlemsantal på ”ett tafatt arbete”. Ingenstans skriver eller antyder jag dock detta, utan ordvalet är helt igenom deras eget. Vad är det som får dem att läsa in detta i en text som i grunden är positiv till SKU och dess ärende?

Är det som Jakob Schwarz antyder, att anställda i Svenska kyrkan hindrar SKU:s arbete och att inga av våra ”kyrkoledare” (biskopar) bekräftar och lyfter fram SKU, då har organisationen problem – och därmed också Svenska kyrkan. De problemen är av sådan art att de knappast låter sig lösas av att kyrkomötet beslutar att ge SKU en officiell status.

Det är, som sagt, bra att detta samtal kommer igång.