Tyvärr kan jag inte påstå att jag mött särdeles mycket förståelse för medlemsfrågorna i kyrkan. Det är sorgligt det handlar ju om kyrkans framtid, menar debattör Bo Gunnar Åkesson.
En ny rapport ” Medlemmar i rörelse” har presenterats. Som vanligt presenteras orsaker till utträden respektive de mycket färre inträdena. Och som vanligt inget om varför somliga faktiskt blir kvar i kyrkan. De är ju trots allt den viktigaste gruppen. Och den tåligaste.
Få organisationer behandlar sina medlemmar så över axeln som kyrkan. Medlemmarna ska stå ut med schemaläggningar av anställda, pastoratsregleringar, nya handböcker, ny Fader vår och ” hen”-fjanterier bara för att ta några exempel. Och dessutom visa entusiasm.
Nej, kyrkans trogna medlemmar är ett tåligt släkte. Men inte hur långt som helst. Att undergräva det gemensamma kyrkliga arvet kan visa sig ödesdigert.
Men vad gäller rapporten så hamras ”lösningen” in med bedövande monotoni: undervisning, undervisning och undervisning. Det skall lösa kyrkans medlemstapp. Jag tror inte det är allena saliggörande.
Kyrkan måste för det första inse och erkänna att här har vi ett problem att medlemmarna lämnar oss. Det finns mycket av uppgivenhet och vilja att syssla med annat än det sorgliga faktum att vi blir allt färre i kyrkan. Kalla Kristus för ”hen”till exempel. Och det är ju mänskligt men om inte kyrkans anställda och förtroendevalda skickar signaler att det här är en viktig sak kan man inte räkna med att medvetenheten bland vanliga medlemmar ökar. Och det är ju där som slaget står om medlemskapet - i vardagen hos vanliga människor.
Det är inte i Uppsala eller på kyrkomötet eller i de dagsaktuella frågorna i media som Svenska kyrkans framtid avgörs utan vid middagsbordet hemma, vid julkalasets diskussioner, vid mötet framför charkdisken i Konsum.
För det andra måste man börja bygga upp medlemsvården. Ta hand om de medlemmar vi har. Utarbeta strategier centralt och på stiftsnivå hur man skall möta medlemstappet. Och det måste vara handfasta saker. Argument för att vara kvar i kyrkan ( som de politiska partierna slipar argumenten inför ett val och trimmar medlemmarna i det), annonskampanjer, stimulera till torgmöten och visa i närsamhället att kyrkan faktiskt finns.
Det är bara på gräsrotsnivå kyrkan kan stoppa medlemstappet och vinna tillbaka medlemmar.
Om den enda skillnaden mellan en medlem och en icke- medlem är att man får begravas i kyrkan som medlem med präst och allt, är det ett allt klent argument för att fortsätta sitt medlemsskap och det finns de som vill sudda ut den gränsen också.
Tyvärr kan jag inte påstå att jag mött särdeles mycket förståelse för medlemsfrågorna i kyrkan. Det är sorgligt det handlar ju om kyrkans framtid. Det är kärleken till kyrkan som måste få oss att inte ge upp utan kämpa vidare. Framtidsutsikterna behöver man inte måla upp i speciellt mörka färger för att inse lägets allvar.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR