Dags att lägga allt annat än missionsbefallningen åt sidan

”Svenska kyrkans största utmaning är kommunikativ”, konstaterar Jonas Eek i KT:s ledare den 11 februari (nummer 6/2021) som med några efterföljande frågor uttrycker sorg över att kyrkans allt överskuggande budskap, Ordet, inte når adressaterna/medlemmarna. Och även dem som inte är medlemmar, bör tilläggas. Han har rätt.

Dags alltså för Svenska kyrkan att äntligen lägga nästan allt annat än missionsbefallningen åt sidan. Vi måste ha en kyrka som syns, hörs och märks i samhällsdebatten med Jesu maning i centrum. En kyrka som vågar utmana sedan länge förhärskande radikala och sekulära vindar, vilka medvetet förminskar kristendomen och dess roll i vårt lands kulturarv, tradition och historia. Kyrkan måste bli orädd, rakryggad, tydlig och inte fegt huka i kulturdebatten. Våga ta strid i moral- och familjefrågor, klargöra vad kristen etik är och hur centrala sannings-, solidaritets- och rättviseperspektiven är för mänsklig gemenskap och det goda samhället – några exempel på kristna moraliska grundpelare.

Det är faktiskt allas i Svenska kyrkan verksamma uppgift att nu ta missionsbefallningen på allvar: från förtroendevalda och präster till diakoner och kyrkvaktmästare. Var och en måste ta orden i befallningen på allvar. Vara aktiva i medierna. Låt mig betona, att medan en präst i predikstolen når 10 eller 20 personer, kan vederbörande med en tidningsartikel göra hundra gånger så många nyfikna. Delta, replikera och polemisera i debatter! Låt inte felaktiga och förryckta påståenden stå oemotsagda! Berätta vad kyrkan betyder och kan ge oss!

Nomineringsgrupperna har ett särskilt ansvar för att i årets kyrkovalrörelse klargöra hur de vill gå till väga för att sätta Ordet i centrum, liksom naturligtvis Svenska kyrkans centrala ledning måste betona sin roll i denna kommunikation. Och det brådskar som aldrig förr, när det årliga minustecknet framför medlemssiffrorna skrämmer och skämmer kyrkan, när de röda siffrorna i boksluten blir allt fler och utförsäljningen av kyrklig egendom får många att ta ordet konkurs i munnen. Mörka skuggor faller över Svenska kyrkan. Varför har inte alla förstått detta? Läget är akut. Men Svenska kyrkan måste sannerligen inte – som något prästerligt kvickhuvud en gång kläckte ur sig i en stort uppslagen intervju i Dagens Nyheter – dö först, innan en ny kyrka kan bli framgångsrik.

Kyrkan, den älskade folkkyrkan, ska inte avlivas. Kyrkan ska leva där den stolt syns mitt i byn och på många andra sätt påminner om sin existens. Vi alla måste bidra till att kyrkan nu reser sig ur skuggan och frimodigt ger oss hopp, stöd, trygghet och tröst. Ordet framför allt annat! Jesu ord i stället för ifrågasättande aktiviteter kring hur kyrkoordningen ska ändras, bara därför att överklagandenämndens beslut inte tilltalar vissa (varför ska kyrkan då ha en rättsinstans?), subjektiva länderanmärkningar i utrikes­politiska ställningstaganden och medverkan i upprop om ensidig försvarsnedrustning (regeringen och riksdagen sköter veterligt utrikes- och försvarspolitiken) eller deltagande i Pridefestivaler, vilkas agenda är fjärran från kyrkans, et cetera, et cetera.

Vågar och vill nu nomineringsgrupperna sätta den verkliga agendan, Ordets, främst och förpassa de meningslösa aktiviteterna till papperskorgen? Visa detta då i valrörelsen.

Bengt Olof Dike
Tidigare kyrkomötesledamot i 17 år, nu församlingsengagerad