Dags för själv­rannsakan

Stiftelsen Berget. Bergets vägval är en väckar­klocka om att allt inte står rätt till i Svenska kyrkan. Nu är tid för rannsakan, inte vrede!

Efter förra veckans kyrkliga mediabomb, att Stiftelsen Bergets föreståndare Peder Bergquist kommer att tas upp i det romersk-katolska samfundet, har reaktionerna varit många. Inte förvånande, då Berget betytt så mycket för så många. Många personer har fördjupat eller upptäckt en personlig relation till Kristus genom retreat, meditation eller andra kurser. För många har vägen in i kyrkan gått över Berget. Berget är en andlig glödpunkt Svenska kyrkan kan vara stolt över.

För egen del känner jag sorg och oro över att Svenska kyrkan ytterligare utarmas, men tror samtidigt att en del av reaktionerna är överilade. Förändringen behöver inte bli så stor som många befarar. Också i fortsättningen kommer mässan firas enligt vår ordning och nästa föreståndare kan mycket väl bli en svenskkyrklig präst.

Stiftelsen är fortsatt självständig och redan innan förändringen bestod styrelsen av medlemmar från båda kyrkorna. Hur väl förståelig biskop Claes-Bertils vrede är över Bergets förändring från ett psykologiskt och mänskligt perspektiv (och som jag kan känna sympati för), så saknas något väsentligt i denna reaktion. Nämligen insikten om att Bergets vägval är en väckarklocka om att allt inte står rätt till i Svenska kyrkan. För nu är tid för rannsakan, inte vrede!

Snarare än att rikta sin vrede mot biskop Anders Arborelius, så borde biskoparna ställa den självkritiska frågan om vad som hade kunnat göras annorlunda. Inte bara i relation till Berget utan överhuvudtaget till alla de grupper som finns inom kyrkan, men som faller utanför kyrkoordningens endimensionella och institutionella beskrivning av kyrkan i tre nivåer. För Svenska kyrkan består av en mängd olika rörelser, stiftelser, diakoniinstitutioner, stadsmissioner, föreningar, kommuniteter och kloster och Franciskus tredje orden som över huvud taget inte berörs av kyrkorätten, men som ändå är en del av kyrkans organism, men inte av dess institution.

Att Bergets föreståndare väljer att konvertera måste på många sätt ses som ett stort misslyckande av kyrkans episkopat och, som det verkar, en i det närmaste total oförmåga att omfamna de grupper och kommuniteter som inte omhuldar vad kyrko­mötet anser är Guds uppen­barade sanning, samtidigt som de ofta under stora umbärande förkroppsligar det kristna livet och en kärlek till Kristus och (Svenska) kyrkan som överträffar de flesta av oss.

I denna rannsakan är frågan för biskoparna – och främst biskoparna Claes-Bertil Ytterberg och Thomas Söderberg – inte vad de gjort, utan vad de under­låtit att göra. Sedan biskopsmötets positiva uttalande om ”Evangeliskt klosterliv i Svenska kyrkan” 1991 har det varit tyst angående klosterliv.

I det allmänna har klostren ett enormt genomslag, men av kyrkans ledning är intrycket ofta att de tillåts existera, men inte mer. Varför har kloster och kommuniter och deras bidrag till kyrkan inte lyfts fram i högre grad som goda exempel, understötts med ekonomiska bidrag och lyfts fram på kyrkans olika hemsidor? Varför omfamnas inte kloster och rörelser, som laestadianer och bibeltrogna vänner, så att deras positiva bidrag till Svenska kyrkan erkänns?

När kyrkohistorien en dag summerar vår tid är det nog ingen högoddsare att påstå att det inte är kyrkoledningen som lyfts fram, utan personer som syster Marianne Nordström i Alsike kloster, Cæsarius Cavalin i Östanbäcks kloster, Eva Spångberg och hennes åsnor, Margit Sahlin och Katharinastiftelsen, Bengt Pleijel och Åh stiftsgård, Nils Hugo Ahlstedt och S:t Davidsgården, Per Mases och Berget.

Alla är de personer som genom sina liv, umbäranden, bön och arbete, och ofta i det stilla, betytt oändligt mycket för tusentals människor. Svenska kyrkan är inte bara en fattigare kyrka utan dessa andliga glödhärdar. Den går under utan dem. Biskopen är vigd till Herdens och Enhetens ämbete, och har uppdraget att i den store Herdens efterföljd söka upp de får som kommit på avvägar och leda oss alla troende till en fördjupad relation till den i sakramentet kroppsligt närvarande Kristus.

När delar av Kristi kropp inte förstår uppenbarelsens djup eller fastnar i någon fråga är det biskopens uppgift att leda oss alla till en större enhet. Detta sker inte genom utstötningsmekanismer, utan genom bön, undervisning och ett stort mått av tålmodig kärlek och barmhärtighet med sina trossyskon.

För allt detta krävs ett stort mått av ödmjukhet, för även dåren kan vara sänd av Gud. Kan det verkligen sägas att det är det som skett i alla stycken i förhållande till Berget? Och i förhållande till många andra grupper och rörelser i Svenska kyrkan i dag? I detta perspektiv kan förändringen på Berget vara en påminnelse som får oss att lyfta blicken!

Erik Eckerdal
Präst Uppsala ärkestift
Doktorand i ekumenik

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
43

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Strängnäs stift
Göteborgs stift
Göteborgs stift
Göteborgs stift