Det behövs en andlig omvärldsanalys

Vi gör i Svenska kyrkan en hel del omvärldsanalyser, ibland rätt impressionistiskt, andra gånger mera formellt och noggrant. Församlingsinstruktion, som varje församling eller pastorat skall formulera och domkapitlen fastställa, har ofta i sin omvärldsanalys styrts mot kvantifierbara förhållanden. Vi har ofta stor aktning för vetenskap. Samhällsvetenskapen har en viss fäbless för kvantifierbara fakta.

När Sverige beskrivs som ett av världens mest sekulariserade länder, grundar sig sådana omdömen på ett omfattande statistiskt underlag. Befolkningen i olika länder har sorterats efter två dimensioner: graden av individualism/kollektivism, resp traditionalism/sekulär rationalism och läggs dessa två dimensioner i kors får vi ett fyrfältsschema som placerar Sverige i ena hörnet (vanligen ritat in uppe i högra hörnet). Men mäter man med andra måttstockar för sekularisering, blir resultatet annorlunda. Kristna kyrkoledare från syd som besöker Sverige kan utbrista: ”Inte är ni särskilt sekulariserade; se hur ni tar hand om behövande!”

Vi bör ta vara på den kvantifierade kunskapens resultat, men inte tro att den uttömmer all kunskap. Det finns också en vardagskunskap, som sällan låter sig bevisas men ändå inte bör negligeras. Jury och nämndemän i rättsskipningen uttrycker att till lagklokhet bör fogas vardagskunskap. Fastän akademisk filosofi under större delen av 1900-talet försökt lära oss, att vi inte kan veta vad som är moraliskt rätt och fel, så har föräldrar hela tiden försökt lära ut till sina barn, att man måste kunna skilja på rätt och fel. Även de filosofer, som yrkesmässigt förnekat, att vi kan veta något om moralen, har försökt hjälpa sina barn att bli goda kamrater och anständiga människor, inte för att sådant hjälper dem i karriären utan för att de är människor.

Min slutsats blir, att vi utan att förakta den empiriska kunskapen, ändå inte bör förtränga samvetets röst, och vi bör odla ett ordval, som ger röst åt samvetets insikter: den som är stark måste vara snäll; det är saligare att ge än att få; ibland måste man agera, för att inta vara en liten lort.

Staten vill hjälpa Svenska kyrkan att underhålla kulturarvet och bidrar till finansieringen av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor. Det är bra, men kyrkans största bidrag till det svenska kulturarvet är nog att kyrkan predikat förlåtelse, försoning och omsorg om den enskilde och gör så än idag.

När invandrare i stort antal kom till Sverige upptäckte stat och kommuner att myndigheter inte ensamma klarar att integrera de nyanlända utan behöver hjälp av civilsamhället, ofta exemplifierat med Röda korset och Rädda barnen. Att kristna församlingar spridda i nätverk över hela landet gjort och gör en stor andel av detta integrationsarbete, nämns ofta inte, eftersom det är oförenligt med traditionell svensk självbild. Media riskerar att inte se det.

När församlingarna i sina församlingsinstruktioner förväntas göra en omvärldsanalys, är dessa analyser ofta så fångna i en sekulariserad samhällsanalys i siffror, att andliga faktorer inte nämns. Församlingarnas konfirmandundervisning skulle vara mera hjälpt av att ha kunskap om vilken andlig omvärld deras ungdomar möts av i skola och media, än av att ha uppdaterad statistik.

Sammanfattningsvis: kyrkan bör inte blygas för sin andliga omvärldsanalys.