Ett affärsföretag- är det allt som är kvar?

I Kyrkans Tidning nummer 4/14 finns fyra inlägg med anledning av lönedebatten som Helgesson väckt. Som jag förstår det hela så gäller Björn Helgessons indignation över löneläget att det handlar just om prästers löner. De må sedan ha titlar som biskop eller kyrkoherde, men de är de facto präster. Vad jag förstår är det just detta som gör att det känns extra skevt för Helgesson med flera att en prästgärning jämställs med en världslig karriärstegsmodell. För kyrkan är inte ett vanligt affärsföretag där präster ska vara "vanliga" chefer och därmed ha de lönemöjligheter som näringslivets chefer har. De som avlagt ett prästlöfte och är satta att förkunna ett evangelium för fattiga har ett annat ansvar än en vanlig anställd. Samtidigt lever vi i ett samhälle, med olika livssituationer som kräver en viss flexibilitet i lönesättningen, som Johan Blix inlägg antyder.

Kjell-Ove Nilssons inlägg påminner oss om Jesu ord "så vare det icke bland eder", att den som vill vara stor ska vara de andras tjänare. När man läser Nilssons inlägg och sedan tittar på Ingvar Laxvik och Johnny Stammarnäs inlägg slås man av att de präglas av just det Nilsson så förtjänstfullt påminner oss om i Jesu ord, nämligen världens sätt att tänka.

Johnny Stammarnäs säger att; "Vi behöver välsituerade och representativa prästpersoner som smälter in i samhället. Att vara välsituerad, representativ och insmält i samhället är långt ifrån att bli en trovärdig representant för Guds rike, som vi vet är av en annan värld. "Hur skulle det se ut med underbetalda fattigpräster?" undrar Stammarnäs också. Fråga påven, han borde veta eftersom han leder världens största kyrka med en stor mängd fattiga präster.

Stammarnäs kopplar även ihop hög lön med bra arbetsledning. Det han glömmer bort är att de vi pratar om faktiskt är präster och det är långt ifrån självklart att en präst är den mest lämpade "företags- och personalledaren". Jag vill påstå att det är långtifrån så, det är få präster som är bra arbetsledare. Att tro att en hög lön skulle förvandla en präst till en bra arbetsledare är att blunda för hur det ser ut i verkligheten.

Ingvar Laxvik säger att Helgesson är en glädjedödare. "Nu gjorde du bara de glada ledsna" säger Laxvik vidare. Utan tvivel är "de glada" de högavlönade. Denna syn om att höga löner ger glädje är det tyvärr många som har i dag. Tänk om en präst predikade ett sådant budskap? Att som Laxvik säga att Helgesson visar "brist på kunskap om hur ekonomin fungerar" är inte trovärdighetsskapande eller för debatten framåt.

Laxvik säger vidare att han på sin tid inte hörde någon som tyckte att de fattiga borde få lite av hans lönepengar och hänvisar till en bruten nardusflaska. Med den polemiska bilden gör han Björn Helgesson och andra höglöneprotesterande till missundsamma Judastyper. Detta är inte heller konstruktivt utan slår mer tillbaks på Laxvik själv som uppenbarligen missade att det även på hans tid fanns människor med Helgessons åsikter.

Jag anser att Helgesson väckt en välbehövlig debatt och att kyrkan bör ta denna debatt på högsta allvar utifrån det Björn Helgesson, Johan Blix och Kjell-Ove Nilsson säger i sina insändare. Hur gör vi som kyrka för att bli trovärdiga och samtidigt ge våra anställda en lön som inte uppfattas som provokativ? Paulus säger i Rom 14:13-23 att om mitt beteende väcker anstöt hos den svagare, så avstår jag för dennes salighets skull vad jag dock har rätt till. Kan det vara värt att också fundera över i denna debatt?

Pugh Rogefeldt sjunger i "Gammeldags tro" om vilket avtryck Svenska kyrkan riskerar att göra;

"Var är hederlighet,
mitt i humbug och svek,
finns det ingen frälsare idag?
Ett affärsföretag,
är det allt som är kvar,
en ylande flock i tempelsal"

Gunnar Löfgren
Uppsala