För inte så länge sedan kunde man i Kyrkans Tidning läsa om en församling där samtliga anställda var kvinnor. Jag blev förvånad, artikeln verkar litet antikverad. På 70-talet var det en stor nyhet men nu....? Är det något positivt? Att det inte finns några män ibland församlingens anställda?
Är det inte så att männen lyser med sin påtagliga frånvaro i de flesta kyrkliga sammanhang. Även bland förtroendevalda nuförtiden . Är det något positivt med en enkönad arbetsplats och har inte män också rättigheter att få sina perspektiv med i kyrkans liv? Har vi i kyrkan råd att inte räkna med halva befolkningen?
Det var många frågor som kom upp till ytan när jag läste artikeln.
Jag tycker man tvärtom skall satsa på männen. Få med dom i alla kyrkliga sammanhang. Dom behövs. Inte minst för kyrkans verksamhet och liv. Och låt oss slippa hurtfriska beskrivningar av en enkönad verklighet för det är bara ...halva verkligheten.
Nu kommer förstås genuskamarillan från Kyrkans Hus peka på hur kvinnor osynliggjordes förr. Men nu är det 2018 och vi gör inte kyrkan någon tjänst att upprepa samma misstag igen - fast tvärtom.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR