Debatt / Utköpta kyrkoherdar Efter förvisningen från staten har kyrkan gått vilse i arbetsrättens paragrafdjungel, skriver debattören Arne Grip med anledning av utköpta kyrkoherdar.
När Svenska kyrkan blev frikyrka övergav man ett regelsystem, utan att sätta annat i dess ställe. Det har lett till brutala maktkamper mellan grupper och individer. Konflikter mellan politiker och anställda är legio. Det statliga regelverket dämpade motsättningarna.
När politiker sätter sig i ledningen för kyrkan blir det kortslutning. Bara under de senaste fem åren har kyrkan köpt ut personal för över 100 miljoner kronor på falska papper. Chefs-karusell och miljonrullning på kyrkokansliet är ett dystert kapitel. Kyrkans Tidning berättar nu i nummer 6/16 om Brännkyrka församling.
Kyrkan har än så länge gott om pengar. Det syns när man betalar mutor till enskilda anställda. Det spelar ingen roll om det kallas pension, avgångsvederlag eller något annat. Pengarna ska betalas ut. Det finns ingen legal väg för att köpa ut anställda. Ersättning för egen uppsägning är muta. Lagen medger inte avtal mellan anställda i samma juridiska person. Avtal gäller ej som uppsägning.
Utomstående näringsidkare lever gott på kyrkans gräl. De gör ”oberoende utredningar”, håller kurser och ger dyra råd. Arbetsmiljöverket rycker ut. Media ger stort utrymme åt de gräl som sysselsätter kyrkans personal och förtroendevalda. Hialösa beslut fattas på lösa grunder eller inte alls. Problemen växer och blir snabbt så stora att de kräver åtgärder. Man åberopar nödvärn och försöker köpa sig tid, frid och gemenskap.
När Kyrkans Tidning ska reda ut begreppen rör man till det. Tidningen skriver till exempel att prästerna har fått en arbetsgivare. Det är fel. Präster med fullmakt från regeringen är fortfarande ”anställda av regeringen”. En kyrkoherde i Göteborgs stift ska gå utan arbete, med lön, fram till 2017 – i tio år.
Pengar är ingen lösning. En väg som skulle passa kyrkan är att överge drömmen om tydliga ledare och det stora ledarskapet. Den privata arbetsrätten ger ingen vägledning. De sedvanliga parterna – Kapital och Arbete – gäller inte inom kyrkan. Varje försök att införa den privata arbetsrätten i kyrkan stupar på att det inte finns några riktiga parter. Trots att det inte finns några parter upprättar man avtalsliknande falska urkunder och låtsas köpa ut varandra.
I stället för att muta folk för att sluta, ska kyrkan visa på andra vägar och verka för försoning och förlåtelse. Strävan efter att etablera privat arbetsrätt, med förhandlingar, avtal, tvist och domstol leder bara till nya uppslitande konflikter. Begreppet arbetsgivare är svårt. Det finns inte tydligt definierat i arbetsrätten. Det används i MBL 1 § bara för att definiera arbetstagare; en som får lön från en arbetsgivare.
Arbetsgivaransvaret för person och hälsa är tydligt i arbetsmiljörätten, definierat som straffansvar. Om en anställd avlider under arbetet kan kyrkorådets ordförande straffas. Arbetet ska organiseras så att ingen kommer till skada. Enligt AML ska arbetsmiljöproblem lösas i samverkan. Inte med hetsjakter och kriminella yrkesförbud. Arbets- och arbetsmiljörätt är det kristna kärleksbudskapet – indelat i kapitel och paragrafer.
Världen behöver vägledning. Kyrkans Tidning ställer frågan om vem som ska leda arbetet i församlingen. Falska profeter talar om arbetsgivare, starka ledare, utbildning och tydligt ledarskap. Efter förvisningen från staten har kyrkan gått vilse i arbetsrättens paragrafdjungel. AML säger att man inte ska bli sjuk av att arbeta. Vart har kärleken till nästan tagit vägen?
Arne Grip
Kisa, fd universitetslektor, rättssociolog
LÄGG TILL NY KOMMENTAR