Feminismen självklar i kyrkan

För några dagar sedan startades en ekumenisk grupp för kristna feminister på Facebook. Förhoppningen var att vi skulle kunna hitta en samtalsform för att diskutera frågor kring kristendom och feminism samt även fundera kring dess position och betydelse i de olika kristna samfunden i Sverige av idag. Redan andra dagen fick vi svar på hur stor betydelsen är.

På Kyrkans Tidnings webb publicerades en artikel (4/6) signerad kristna debattörer från ett antal olika samfund angående Uppdrag Gransknings program ”Bögbotarna”, där journalister under falsk flagg och med dold kamera spelat in själavårdssamtal med präster. Debattörerna jämställde sedan detta smygfilmande av präster med en 17-årig pojke som filmat ett samlag med en jämnårig flicka och sedan publicerat det på nätet. Men de nöjde sig inte med jämförelsen, utan hävdade dessutom att:

”Övergreppet mot de inspelade prästerna är här dock värre. Att i smyg spela in och visa upp ett samlag är djupt omoraliskt, men inte tydligt i motsättning mot lagtext.”

Detta är ett märkligt och ytterst problematiskt uttalande, tillåt oss förklara varför.

Feminism handlar, till skillnad från vad många verkar tro, inte om att avskaffa kön, inrätta ett matriarkat eller göra män överflödiga. Feminism är ett paraplybegrepp för en mängd olika inriktningar och sakfrågor som alla handlar om jämlikhet och jämställdhet. En viktig del i det feministiska arbetet är att kritiskt analysera och granska de maktstrukturer som ligger till grund för samhällets orättvisor: Vilka är det som sitter på makten? Vilka är de utsatta och hur kan vi förändra det?

När debattörerna jämställer en präst i själavårdssamtal (ett samtal där prästen är i överlägsen maktposition gentemot konfidenten) med ett samlag som filmas (en händelse där den filmade med största sannolikhet inte är i en maktposition) så lyser maktanalysen med sin frånvaro. När artikelförfattarna formulerar sig så här slarvigt blir resultatet för läsaren att den minderåriga flickans upplevelse gravt nedvärderas. Kränkningen av en ung kvinnas kropp, sexualitet och integritet anses lindrigare än ett smygfilmat själavårdssamtal. Försök tänka er in i att den här flickan faktiskt läser debattartikeln. Känns det då rimligt att göra denna värdering? Vad sänder kyrkan för signaler när åtta teologiutbildade människor - de flesta med ledarfunktioner - blir mer upprörda över att präster granskas än över att vi lever i ett samhälle där män tar sig friheten att kränka kvinnor? Skall inte kyrkan vara ett föredöme i dessa frågor?

Debattörerna har i efterhand (genom Tuve Skånberg) påpekat att de endast syftade på det rättsliga perspektivet när de skrev att det ena var värre än det andra. Men i en svarsartikel på Kyrkans Tidnings webb (9/6) redogör han sedan själv för att lagen faktiskt inte gäller såsom det uttrycktes i deras första artikel. Problemet i deras argumentation är bara att tystnadsplikten aldrig varit till för att skydda präster/pastorer utan för att skydda konfidenten. Och även om lagen skulle gälla så menar vi att det ändå inte går att jämställa de två händelserna. De är väsenskilda då prästerna granskas utifrån sin maktposition medan flickan utnyttjas utifrån sin position som maktlös. Detta är ett av många exempel på hur en feministisk analys kan bidra till att diskussionen förs på rätt premisser och att inga felaktiga liknelser görs.

Kristen tro och praktik handlar, liksom feminism, om att motverka diskriminering och befria människor. Det handlar om att “ge syn för de blinda och de förtryckta frihet” (Luk 4:19). Utan blicken för orättvisor, utan maktanalysens glasögon, är det lätt att stirra sig blind på lagen. Därför är vi övertygade om att feminismen har en självklar plats i kyrkan. Kristen tro och feminism är två sidor av samma rörelse; en rörelse som befriar de fångna, ger de modlösa mod och de hopplösa hopp.

Sofia Bertilsson, kyrkomusikerstudent
Evelina Boberg, student
Johan Borg, bussförare
Klara Edvardsson, initiativtagare till Facebook-gruppen Kristna Feminister
Linnéa Franzon, massageterapeut
Maria Hammarlund, apotekarstudent
Klara Holmin, barn- och ungdomsledare
Anna-Maria Larsson, lärare
Ludvig Lindelöf, präst i Svenska kyrkan
Joel Sjödelius, teolog och masterstudent i mänskliga rättigheter
Samuel Varg, magiker och föreläsare
Ida Årbro, fristående diakon