Förtroendevalda är fridlysta!

I mitt första inlägg skrev jag att man som präst inte får uttrycka något som kan uppfattas som kritik av de förtroendevalda. Då är man en elitist som motarbetar demokratin. Föga anade jag då att dessa rader skulle bli så profetiska.

Det som är den bärande poängen är att jag efterlyser en reciprocitet i ansvar och befogenhet inom den dubbla ansvarslinjen. Ett sanktionssystem, om än inte liknande det som möter präster och diakoner, bör också finnas för de förtroendevalda som är gravt oaktsamma i sin roll, inte som Bengt Sandström tror som ”någon gång överträder sina befogenheter”. De flesta problem går faktiskt att lösa med samtal.  

När jag skrev att det är stiftsstyrelsen som ska granska förtroendevalda så är tanken att förtroendevalda ska granska förtroendevalda, allt annat vore absurt. Men jag är övertygad om att det är ytterst få bland de förtroendevalda som kommer att utsättas för denna granskning. De flesta förtroendevalda är människor med god vilja och sunt förnuft. De kommer aldrig att hamna i en sådan situation.  

Mot detta reagerar Bengt Sandström, Gert Ivarsson och Bengt Olof Dike. Alla dessa bär på samma indignation. En präst som har mage att ha åsikter om oss förtroendevalda: Nej nu går skam på torra land! Det är kons-tigt, men kanske tyder det på frågans känslighet, att man anklagas för storebrorsfasoner bara för att man vill debattera en fråga.

Men det som oroar mig i Sandströms och Ivarssons inlägg är tanken att det är prästernas ansvar att se till att det kommer folk till kyrkan, det är inget för de förtroendevalda att syssla med. Detta är djupt oroande! Utan ekonomiskt stöd, eller ett kroppsligt och själsligt närvarande stöd för gudstjänstslivet från de förtroendevalda, så kommer ingen till gudstjänsterna och sakta så dör socknens kyrka ut. En anställd präst kan inte göra mycket om inte stödet och viljan också finns hos de förtroendevalda.

Det som skrämmer mig mest är Bengt Olof Dikes resonemang där han i inledningen anser det vara rätt att brännmärka dem som talar illa om sin jordiske huvudman; i detta fall Svenska kyrkan. Det är kusligt att uppleva hur en människa som vant sig vid makten inom Svenska kyrkan resonerar.

Att kritik av en viss situation i Svenska kyrkan kan vara ett uttryck för lojalitet och omtanke gentemot densamma verkar inte förespegla Dike. För i nästa stycke lyfter han fram vad som är rätt att brännmärka. I detta fall mig, som vill problematisera en till synes obekväm fråga. Det är en mycket snäv och farlig definition av demokrati som Dike ger uttryck för, där man kan undra om han verkligen har respekt för att alla ska få ha yttrandefrihet inom Svenska kyrkan. För är det något som Dike gör klart i sitt anförande så är det att sådana som jag ska veta min plats och hålla tyst, ja det är till och med rätt att brännmärka den som uttrycker det han inte tycker om. Jag kan bara hoppas att Dike som länge och väl tjänat Svenska kyrkan, inser hur olycklig denna formulering är.

Vidare slår Dike fast att jag inte respekterar den dubbla ansvarslinjen och inte har förstått att det är kyrkorådet som är arbetsgivare. Men det är inte förtroendevalda som arbetsgivare som är problemet. Problemet uppstår vid de tillfällen när förtroendevalda inte fungerar som just ”förtroendevalda arbetsgivare”. Och denna distinktion är viktig: Det är skillnad på att vara arbetsgivare och att vara förtroendevald arbetsgivare.

Den sistnämnda har inte ett  ägandemandat i den organisation där man tjänar. Att vara lojal med sitt kyrkoråd, att respektera satt budget och följa församlingsinstruktionen är en självklarhet. Men när förtroendevalda ger kontraorder jämfört med vad den tillsatte kyrkoherden sagt, eller tar över kyrkoherdens arbetsuppgifter, då uppstår problem. Om man inte får lyfta fram och vilja samtala om detta, då är det illa ställt inom Svenska kyrkan.

Är det något jag lärt mig nu av Sandström, Ivarsson och Dike så är det följande: Debattera inte de förtroendevaldas roll i Svenska kyrkan ur en anställds perspektiv, ta inte upp frågan hur konstruktiv du än vill vara: För ja, den förtroendevalde är fridlyst!

Anders Sterzel
präst, Svenska kyrkan, Skara stift