Historia

Fräls oss ifrån skvaller

Björn Helgesson häktespräst i Örebro, Olaus Petri församling

Församlingarna har policy för hur sexuella övergrepp ska hanteras. Behövs även en policy för hur den kristna församlingen ska stå emot skvaller och motverka utstötning? frågar Björn Helgesson

Att tala eller tiga – det är frågan. Vi är alla mer eller mindre nyfikna. När något tycks hända i vår närhet vill vi veta mer. Och det vi vet delar vi gärna. Men vi kristna behöver vara vaksamma på vad vi lyssnar efter och vad vi för vidare. Någonstans finns en smal men tydlig gränslinje där nödvändigt och gott socialt delande blir till skvaller, förtal och utstötning. Denna smala linjen måste vi identifiera och där bygga en hög mur av bön och motstånd.

Kyrkan som arbetsplats och församlingen som gemenskap är som alla andra platser där folk möts och delar liv. Här finns spänningar mellan människor, gruppbildningar och konflikter. Ibland förekommer oegentligheter. Vår värld är inte heller så stor. Vi känner till varandra. Det gör nyfikenheten större. När ryktet nått ut om något som kanske skötts fel, kanske till och med något brottsligt, frestas vi att snabbt ta ställning och döma. Vi, som alla andra, har ett sug i oss att få uttrycka avståndstagande till sådant som blivit fel, till dem som handlat fel.

Domen faller tidigt, många gånger alltför tidigt. Så tar utstötningen vid. Vi vill rädda vår kyrka från att drabbas av världens dom när det hela blir offentligt. Är det omsorgen om kyrkan som får oss att stöta ut? Om det är en anställd det gäller kanske uppsägningsblanketten redan är ifylld av personalsekreteraren vid första samtalet: ”Om du inte skriver på måste vi ...”.

Med tiden kommer sanningen fram. Det var kanske inte riktigt som vi trodde. Tillvaron som vi ville se som svart-vit rymde i stället en massa grå nyanser. Har det gått så långt som till en rättslig process kanske domen uteblir och den vi redan dömt och fryst ut blir helt frikänd. Hur ska vi då kunna leva vidare med varandra? Vi som med hungriga öron lyssnat efter och eldat på den andra sidan i målet? Vi som övergav vår broder när vågorna gick som högst. Vi som gärna tisslade och tasslade. Hur ska vi stå ut med oss själva efteråt? Kanske förvärras det hela genom att domkapitelprövningar drar ut på tiden och månadsvis placerar de inblandade i ett limbo.

Och om hon var skyldig, moraliskt eller juridiskt? Hur ska vi härefter kunna prata om att vi alla är syndare och att vi alla är kallade att vara barmhärtiga? Jesus förlät oss inte därför att vi var oskyldiga utan trots att vi är skyldiga. Det är de sjuka som behöver läkare.

Så går tiden. Kvar finns ett svek man inte vill tala om. En människa som blivit fråntagen allt, som dömts oskyldig i personalrummen. Kunde det ha skötts på ett annat sätt?

I församlingarna har vi policy för hur sexuella övergrepp ska hanteras och mycket annat. Behövs även en policy för hur vi i den kristna församlingen ska stå emot skvaller och motverka utstötning?

 

Några förslag:

• Lås oss som enskilda fråga oss själva: Är detta min sak? Kommer det något gott ur att vi sitter och spekulerar? Vet alla vem som tar formellt ansvar och visar pastoral omsorg? Vem vågar säga ”Stopp!” när snacket kommer igång?

• Lämna lagom med fakta, bannlys allmänt skvaller. Men motverka också den osunda tystnadskulturen. Prata i rätt forum. Sanningen ska göra oss fria och ibland behövs omvändelse. Men det blir sällan fruktbart om vi försöker få till offentliga avklädanden.

• Avstå från att ta ställning när sanningsfrågan är oklar. Vi kan stödja varandra utan att ta ställning i sakfrågan.

• Motverka social utfrysning, visa praktisk omsorg. Hälsa på, skriv brev, ring. Inkludera i stället för att exkludera.

• Invänta rättslig process innan några arbetsrättsliga initiativ tas.

 

Domkapitelprocessen bör ligga tätt inpå den juridiska processen. Skydda den anställde / den församlingsaktive. Behöver den berörde en tid fira sin mässa i en grannförsamling? Behöver en anställd en period omplaceras eller få andra arbetsuppgifter? Alla ska kunna känna sig trygga i sin församling.

När tiden är inne kommer bönesvaret om vi ber: Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Under många år har jag samtalat med människor som sitter häktade. Dom har ännu inte fallit. Om personen är skyldig eller oskyldig vet jag inte. Övar hon bara sina lögner på mig eller är hon ett offer för motpartens rättsliga övertag och på väg att dömas oskyldig? Jag kan inte veta, jag behöver inte veta. Man kan visa kärlek till en människa vare sig hon är skyldig eller inte. Det är vårt uppdrag, för vi är alla skyldiga och benådade.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Björn Helgesson, häktespräst i Örebro, Olaus Petri församling

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.

Mer inom samma ämne