Därför är det glädjande att Stig Hadenius, Bengt Westerberg och Anders Ferm tagit till orda i Svenska Dagbladet inför 60-årsminnet av Bernadottes död.
Det var ju den 17 september 1948 som terroristerna i den israeliska Sternligan utförde sitt blodiga dåd, och det vore sannerligen på sin plats att det officiella Sverige i samband med årsdagen gjorde en insats för att bryta tystnaden.

I väntan på det rekommenderar jag läsning av den israeliske historikern Ilan Pappés bok Den etniska rensningen av Palestina. I denna faktarika redogörelse för hur det gick till när runt en miljon palestinier 1948 fördrevs från sina hem och staten Israel bildades dyker plötsligt namnet Folke Bernadotte upp:
”Som ordförande för svenska Röda korset hade Bernadotte     bidragit till att rädda judar från nazisterna under andra världskriget och det var därför den     israeliska regeringen hade gått med på att han utsågs till FN-medlare – den hade inte förväntat sig att han skulle försöka göra samma sak för palestinierna som han hade gjort för judarna några år tidigare.”

Enligt Pappé skilde sig Bernadotte från övriga FN-observatörer på så sätt att han inte nöjde sig med att ”observera” dödandet och fördrivandet av palestinier från det område Israel kallade ”ett land utan folk”. Han försökte också stoppa den et­ni­ska rensningen genom att sommaren 1948 lägga fram ett förslag om att dela landet i två hälfter förenade i en konfederation och ge de fördrivna palestinierna rätt att återvända. Det var också, hävdar Pappé, ”tack vare Bernadotte som FN:s generalförsamling i december 1948 postumt följde i hans spår och rekommenderade ovillkorligt återvändande för alla flyktingar som Israel hade fördrivit”, alltså resolution 194 vilken som alternativ till återvändande stadgade rätt till ekonomisk kompensation.

Om detta må vi berätta sextio år efter det att den svenske FN-medlaren, för att nu citera den judiska filosofen Hannah Arendt, ”dog en fredshjältes död när han mördades av krigets agenter”.
Det är viktigt inte minst för Israels egen skull, för det finns ingen lösning av denna konflikt inom synhåll om inte båda parter erkänner sin egen och den andra partens historia. Först då blir det möjligt att vända blad och beträda en ny väg, baserad på försoning och samexistens i stället för etnisk rensning och apartheid.

Margareta Zetterström, Uppsala