Gud är bortom alla våra konstruktioner

REPLIK Föga anade jag att begreppet konstruktion kunde väcka sådan uppståndelse. För mig handlar det om våra mänskliga villkor, att de erfarenheter vi gör hela tiden tolkas och, om vi vill dela erfarenheterna med andra, kläs i en språkdräkt som är historiskt bestämd av tid och rum.

Vi kan inte hitta på ett nytt språk i den stund vi gör våra erfarenheter. Då skulle vi inte bli förstådda. Vi måste åter­använda det språk och de begrepp som redan finns i omlopp och som redan använts av andra i ett annat sammanhang. Jag konstruerar alltså ett språk för mina erfarenheter, och detta språk är alltid en återanvändning. Därmed är det inte heller självklart vad en språkanvändare menar på djupet. Samma begrepp kan användas för skilda erfarenheter. Dialog och lyhört lyssnande blir därför en för­utsättning för att vi ska kunna dela erfarenheter med varandra.

Om vi inte tror på ”ren” uppenbarelse så är detta också de språkliga villkoren för all guds­erfarenhet. Den sker inte i ”tankekonstruktioner” utan i den pågående historien i människors liv här och nu. Men den behöver ett språk i vidaste bemärkelse för att kunna delas. För mig är detta ett led i inkarnationen. Gud utlämnar sig också åt våra språkliga, ofullkomliga och sårbara livsvillkor.
Även om det är självklart vill jag gärna påminna om att Gud är en och vår tro på Kristus inget som står för sig själv utan är det prisma genom vilket vi erfar Gud. Detta prisma uppstår och utvecklas utifrån erfarenheterna hos Jesu lärjungar, att här verkar Gud. Att den erfaren­heten bara kan förmedlas i mänskligt språk, i konstruktioner, berövar inte historien dess relevans men fäster fokus på historiens fortsatta här och nu där vi kan erfara Gud.

Inkarnationen fortsätter. Det vi kristna upptäckte i Jesu historiska närhet, att Gud är närvarande i historien, är en ständigt ny erfarenhet. Annars hade den kristna trostraditionen inte bestått. Inkarnationen blir därför rimligen ett begrepp som inte kan isoleras till det som evangelierna berättar om, utan gäller den kristna gudsbilden i alla tider, både före och efter Jesus av Nasaret, som kallas Kristus. Gud är Ande men inget ”andligt”.

När Kristus är en del av vår gudsbild betyder det att Gud alltid är närvarande i det materiella, kroppsliga, historiska, och bor inte i sin himmel någon annanstans. Den förståelsen var präglad av den antika världsbilden, och allt vårt traditionsgivna språk är präglat av denna världsbild som placerar Gud i himlen och därifrån besöker jorden i sin son som lämnar den vid himmelsfärden.

Om vi bejakar det teologiska språkets metaforiska karaktär kan vi fortsätta att använda det språk som präglats av den gamla världsbilden. Men om vi kräver att det ska beskriva ”som det var” och att vår tro ska innehålla ett försanthållande av ”det som var” riskerar vi att förvandla tron till en ersättning för det som historieforskningen inte kan bidra med. För mig liknar det ”God of the gaps” (kunskapsluckornas Gud) inom det naturvetenskapliga fältet.

Om vår tro på Jesu uppståndelse handlar om vad som skedde i historien riskerar vi att lämna bibeltexternas eget fokus på att ”han visade sig” (1 Kor 15) som en erfarenhet vi kan fortsätta att dela både med de första lärjungarna och med varandra. Men denna erfarenhet kläddes och kläs fortfarande i ett språk som med nödvändighet är historiskt präglat och därmed konstruktion. Visst ligger verkliga händelser till grund för evangelierna. Men vi kommer inte åt vad som faktiskt hände.

Vad vi vet är att dessa händelser gav upphov till berättelser som redan från början gav utrymme åt flera olika perspektiv och synfält. Ett liv i Kristi efterföljd är för mig inte tänkbart utan ett liv i berättelserna om Jesus och med stöd av alla de tolkningar som utgör vår kristna trostradition.

Men tron handlar inte om att hålla vissa drag i berättelserna eller bekännelserna för ”historiskt sanna”. Den handlar om den tillit som föds i ständigt nya möten med Gud här och nu, som tolkas av berättelserna om Jesus och som frigör oss till att vandra i Jesu fotspår, Guds vilja synliggjord i vår värld.
 

KG Hammar
ärkebiskop emeritus


 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.

Läs också:

Debatt

Kristus som konstruktion - debatten fortsätter

28 November, 11:40
Förre ärkebiskopen K G Hammars inlägg om Kristus som en tankekonstruktion, fortsätter generera debattartiklar. Vi publicerar dem här liksom en replik från honom själv där han uttrycker förvåning över…
Debatt

Låt inte bilden bli självbild

28 November, 11:15
Debatt

Sviken och förvirrad

28 November, 11:20
55

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Lunds stift
Lunds stift
Strängnäs stift
Stockholms stift
Visby stift
Västerås stift
Karlstads stift
Karlstads stift