Gud kan finnas överallt i kyrkan men också utanför

Josef Edebol, präst och doktorand i teologi, är i Kyrkans Tidning, bekymrad över nedskräpning i både kyrka och natur med ”kletet av mänskliga artefakter” och vill att vi i kyrkan ska möta en ”ren Gud”, att kyrkorna ska vara ”Heliga platser, sådana avskilda endast för Gud” och att kyrkan ska vara ett ”övernaturreservat”. Skulle vi inte lika gärna kunna vända på resonemanget?

Den Gud som har skapat världen /.../ bor inte i tempel som är byggda av människohand. Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte. Men här är han - inte långt borta från någon enda av oss. I honom är det som vi lever och rör oss och är till. 

Orden ovan brukade möta högmässans besökare under det närmast föregående seklets sista decennier och som regelbunden gudstjänstbesökare har jag ofta saknat dem på senare tid.

De kanske har utgått ur kyrkohandboken, men de har satt sina spår i många människor. De talar om att Gud kan finnas överallt, i kyrkan lika väl som i högsta grad utanför.

Jag vill nog hävda att människan inte är garanterad gudlöshet någonstans.

Skräp och tomma burkar i skogen kan irritera men också signalera mänsklig närvaro. Det behöver inte uppfattas som klet utan kan ge hopp om att det rör sig andra människor i området, någon som kan hjälpa den som har gått vilse eller blivit ormbiten, som kan rädda livet på en om man är på väg att sjunka ner i ett lömskt gungfly eller har drabbats av hjärtstillestånd.

Kan Gud bli renare, platser heligare än så?

I stället för gudsreservat borde vi väl önska oss fler heliga platser i den meningen att de inte lever på att skada människor utan på att ta vara på dem.

Borde inte kyrkorna då vara platser där vi får pusta ut, ställa in kompassen för att sedan gå dit pilen pekar och leva och vara till, helst för varandra? Men det kanske är precis det som Edebol menar, fast med andra ord.