Hen – en provisorisk beteckning på Guds inre

Den första frågan handlar om kritiken mot patriarkalt tal om Fader, Son och Ande. Den är viktig men har redan kommenterats av många. Den andra frågan rör tyngdpunkten i bekännelsen: Ligger den på ’Gud som är’ eller på ’Gud som handlar’? Två bilder av Gud knutna till var sin treenighet, den immanenta och den ekonomiska, två 1700-talsbegrepp.

Immanens ses normalt som det inomvärldsliga, det som finns i skapelsen. Så inte här: Den immanenta treenigheten beskriver de inre relationerna hos en oändlig skapare med dess tre personer, Fader, Son och Ande. Den ekonomiska treenigheten, däremot, gäller hur en treenig Gud handlar utåt i den ändliga skapelsen. Med Martin Luther kan vi tala om Guds inre och Guds yttre.

Hur förhåller sig då det immanenta (Guds inre) till det ekonomiska (Guds yttre)? Starkt förenklat finns två positioner, en där Guds inre (skaparens vara) har försteg framför Guds yttre (handlandet i skapelsen), och en där dessa jämställs. Stiliserat står här en klassisk-ortodox position mot en liberal-social.

Till de liberala-sociala hör katoliken Karl Rahner och den reformerte Jürgen Moltmann. Båda har anklagats för att de underordnar Gud hens egen skapelse genom att arbeta med ett modernt personbegrepp och/eller genom att bygga på en (felaktig) föreställning om Gud som berörd av sin skapelse. Dessa anklagelser kan ifrågasättas. Men de har bäring på vad förhållandet mellan Guds inre (relationer) och Guds yttre (handlande) kan betyda för formulering och tolkning av bekännelse och välsignelse. Här är ett förslag:

Hen är en provisorisk beteckning på Guds inre. Den är förenlig med bekännelsens ord om Fader, Son och Ande: Guds inre är ändå ett mysterium. Genom Guds människoblivande i Jesus lär vi känna hen genom handlingar i skapelsen. Här finns, i Guds yttre, alternativet med Skaparen, Befriaren och Livsgiverskan. Under den formuleringen ligger dock som nödvändig Guds inre och den klassiska formuleringen om Fader, Son och Ande.

Så vad är problemet med hen och alternativet för de kritiska? Ordet hen i sig? Talet om livsgiverska? Eller att bekännelsen till ’Gud som handlar’ ses som överordnad bekännelsen till ’Gud som är’? Dras Gud ner i sin skapelse och blir svagare än vad hen är i sin upphöjdhet?

Frågorna är svåra och handlar om den paradoxala balansen mellan Guds suveränitet och Guds lidande, trons verkliga anstöt och mysterium. Och inför det mysteriet blir hen-tal om Jesus, en av personerna i treenigheten, ganska perifert. Men kanske bara för en äldre man. Eller?

För övrigt är mina frågor om prästutbildning och lärande (senast i Kyrkans Tidning från 4 oktober 2017) fortfarande obesvarade.

Anders Kristoffersson