Ingen kan vara fridlyst

Nu skulle jag kunna ta till brösttoner och prata om demokrati och folkkyrka – och göra det lätt för mig. Men jag avstår därför att jag tycker Sterzel tar upp ett ämne som är viktigt och bör diskuteras: vad har vi för förtroendevalda i kyrkan egentligen? Eftersom människor som vill ta ansvar i den kyrkopolitiska organisationen är en av förutsättningarna för att en församling skall äga fortbestånd kan inga förtroendevalda vara ”fridlysta” .

Nu tycker jag att han tar till extremfallen. Det finns bra och dåliga politiker i allt politiskt arbete och det Sterzel ger exempel på är dålig politik. Jämför man med ”vanlig” politik utmärker sig kyrkopolitikerna för stor känslighet för kritik och bråk. Hellre går man för långt för att slippa valsa runt i pressen. Effekten av den inställningen kan bli den rakt motsatta.

Vidare finns en viss underdånighet för biskopar och kyrkoherdar, trots allt, Sterzel! Det här ger särskilt kyrkoherden en unik ställning i den kyrkliga organisationen som det gäller att hantera med finess. I kyrkan gäller således inte fullt ut demokratin!

Vi har den del som är prästens ansvar enligt dubbla ansvarslinjen och den del som beslutas av förtroendemän. Så har det egentligen alltid varit i den svenska kyrkoprovinsen. De flesta bråken i kyrkan tror jag beror på att man inte förstått det här.

Å andra sidan finns ibland ett visst förakt eller misstro i kyrkan mot politik. Ibland anar jag att politik räknas som något inte helt rumsrent. Något ”man får dras med”.  I stället för att utnyttja de förtroendevalda och deras kunnande, väljer många att agera ensamseglare på kyrkans stora, vida vatten.

Vidare måste sägas att sättet på vilket förtroendevalda väljs måste reformeras. Vi kan inte ha ett kyrkoval där ett fåtal går och röstar som förutom att det är pinsamt för det demokratiska medvetandet också är orimligt dyrt.

Att två partier (socialdemokrater och centerpartister) fortfarande går fram som vanliga politiska partier i kyrkovalet i sann ”kyrkokommunalpolitisk” anda är groteskt. Särskilt som det bara med yttersta svårigheter går att finna frågor där de politiska skiljelinjerna har någon som helst betydelse i kyrkan.

Jag anser det av stort värde för kyrkan att ha sina kyrkopolitiker, och många lägger ner mycket arbete och är en tillgång i församlingens liv. Förtroendemannaorganisationen ger en förankring i folket som är svår att värdera men som kommer att saknas när allt färre vill vara med och ta ansvar. En kvalificerad gissning är att framtidens ”församlingsdöd” kanske ändå inte kommer att bero på dålig ekonomi eller för få som kommer för att fira gudstjänst, utan för att ingen vill vara förtroendevald.

Bo Gunnar Åkesson
Ordförande i kyrkorådet
i Hyltebruks pastorat