En gång talar Jesus med sina lärjungar om hur härskare och furstar utövar sin makt över folket. Och så tillägger han: ”Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare” (Matt 20:25f). Det skulle vara och är alltså en stor skillnad mellan ”världen” och Jesu lärjungar.
Många hade väl som jag hoppats på att förändringen år 2000 skulle betyda en friare kyrka i många avseenden. Och det är säkert sant ibland, men ändå sitter kyrkan fast i världens och samhällets värderingar, med hänsyn till fackföreningar, partipolitik, och inte minst vad gäller pengar och löner – även om man för skams skull ligger lite lägre.
Det är med stort intresse som jag följt debatten om prästers och biskopars löner. Det är bra att frågan också diskuteras ”av och till” i biskopsmötet. Jag håller helt med Björn Helgesson och andra i själva sakfrågan: lönerna bör gå nedåt eller åtminstone ”frysas”. Men det finns ett vidare perspektiv som är av stor vikt. Det som det nyss citerade Jesus-ordet syftar på. ”Men så vare det icke bland eder”, stod det i 1917 års Bibel, ålderdomligt, men nästan ännu tydligare.
Bland ”er”, hos oss i kyrkan, bör det finnas andra värderingar, också i världsliga ting. Men kyrkan har i organisation, ekonomi och grundläggande värderingar i mycket samma mönster som i samhället i stort, med liknan-de byråkrati och maktstrukturer. Kyrkans frestelse är fortfarande att bli som världen, som staten och kommunen, ända in i systemets det-aljer och regelverkets yttersta paragrafer.
Här finns det tydliga tecken på en värdekonflikt, med liten plats för tjänaridealet, prestiglösheten och offersinnet och det gäller också i lönefrågorna. Om nu kyrkan är annorlunda, borde inte det märkas också i sättet att lägga lönenivåerna?
Skulle det inte vara just det tecken som ”världen” behöver, det som också på denna punkt skulle visa på en kyrka som vill följa Jesu värdesystem – inte världens? Som ett föredöme i ödmjukhet, inte i standardhöjningar?
Kjell Ove Nilsson
Lund
LÄGG TILL NY KOMMENTAR