En kyrka där flera olika åsikter inte får plats utan alla måste tänka och tycka på samma sätt blir en sekt i stället för en gemenskap av troende medlemmar.
Posks valkampanj, där vi med satirens hjälp lyfter frågan om kyrkans partipolitisering, har väckt en hel del uppmärksamhet. Somliga uppskattar den medan andra finner den stötande. Själva finner vi kritiken överdriven och osaklig. Satir är ett fullt godtagbart sätt att påvisa orimligheter i ett system, och det är precis vad förekomsten av sekulära partiorganisationer i ett kristet trossamfunds beslutsorgan utgör.
Förenklat – javisst! Elakt – absolut inte värre än vad vi får ta emot verbalt från våra motståndare.
Vissa tolkar bilden av partiledarna i predikstolen alltför bokstavligt, och hävdar att de aldrig har sett några politiker stå där och lägga sig i förkunnelsen. Men nyligen framförde Stefan Löfven (S) i en intervju uppfattningen att personer med en viss teologisk uppfattning som enligt kyrkomötets beslut är fullt förenlig med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära inte ska få bli präster i framtiden.
Det fungerar alltså precis som på bilden i en partipolitiskt styrd kyrka. Självklart handlar det i förlängningen om förkunnelsen. Man vill börja använda denna fråga som ett lackmustest för att sortera ut personer med en viss teologisk inriktning och hindra dem från att förkunna, precis som bilden visar.
En kyrka där flera olika åsikter inte får plats utan alla måste tänka och tycka på samma sätt blir en sekt i stället för en gemenskap av troende medlemmar. Hög-, låg och gammalkyrkliga måste samarbeta om sådant där de kan komma överens och tillåta att varandras profiler tar sig uttryck i ett varierat gudstjänstliv och verksamheter anpassade till lokala behov och önskemål.
Posk har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus. Tycker du som vi – rösta på Posk!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR