Klimatet, hoppet, skulden och skammen

I sin senaste rapport inskärper FN:s klimatpanel situationens allvar men pekar också på möjligheterna att begränsa klimatförändringarna. Nu behövs klimathopp, men också språk och praktiker för att hantera klimatskuld och klimatskam.

Det talas ofta om klimatångest, inte sällan slentrianmässigt och oprecist. Ungefär som när en säger att ”jag har ångest inför tentan”. Fast är det verkligen ångest många av oss känner inför det faktum att vår livsstil bidrar till att förändra och förstöra livsförutsättningarna på planeten? En och annan känner kanske verklig ångest inför klimathotet.

Allt som oftast handlar det nog egentligen mer om existentiell oro, upplevelser av skuld och skam, eller känslor av maktlöshet och uppgivenhet. Ibland även ilska. Oavsett känslornas etikett önskar vi människor helst förtränga, förminska eller förneka det som skapar obehag. Här finns en starkt bidragande orsak till att vi inte vidtar mer kraftfulla åtgärder för att begränsa den annalkande klimatkatastrofen.

I Svenska kyrkan pratas det återkommande om behovet av hopp i klimatförändringarnas tid. Om att kyrkan genom att framhålla hoppet kan medverka till att hålla uppgivenheten stången och så bidra till handlingskraft.

Det ligger mycket i detta. Samtidigt tänker jag att det hoppfulla pratet stundtals blir väl ensidigt och att vi som kyrka behöver hålla flera tankar och praktiker igång samtidigt. Vi förkunnar skapelseansvar men duckar oftast för det faktum att vi själva och andra inte tar det. Talet om hoppet får inte medföra att vi missar den skuld och skam som hör samman med klimatförändringarna.

Många med mig bär på svåra känslor inför det faktum att vi inte handlar tillräckligt utifrån det vi vet att vi borde göra. Ännu en solsemester i november eller shopping under Black Friday går före den helt nödvändiga livsstilsomställningen. Här blir en ensidig betoning av hoppet lätt tomma ord, i värsta fall ett billigt hopp. Intentionen är sannolikt att inte skuldbelägga.

Konsekvensen blir att jag och andra känner oss svikna när våra upplevelser av skuld och skam sällan eller aldrig bemöts ordentligt. Det bidrar inte till verkligt hopp och uthållig handlingskraft. Guds nåd är alltid gratis men aldrig lättköpt.

I en svår tid tänker jag att en av kyrkans gåvor till mänskligheten borde vara hjälpen att sortera. Att skilja verklig skuld från skuldkänslor och skam. Och att se till att reell skuld blir förlåten, skuldkänslor bearbetas och skam möts av välsignelse.

Det går att lyckas med utan att skuldbelägga människor eller upprätta nya syndakataloger. Kyrkan har ju tillgång till ett språk för detta och pastorala praktiker att använda. Fast vi behöver kalla saker vid deras rätta namn. Det går att framhålla skapelseansvaret och det kristna hoppet, och samtidigt adressera klimatskulden och klimatskammen.