REPLIK. En fredsuppgörelse måste bygga på att båda sidor vill ha fred. Intrycket är att Svenska kyrkans engagemang inte gäller ett engagemang för Palestina eller de palestinska flyktingarna, men däremot på vilket sätt Israel skall kunna ställas till svars, skriver Leif Thybell.
Jag tackar för repliken från Eva Christina Nilsson. Utgångspunkten för min första debattartikel var att jag ville få klart för mig vad Svenska kyrkan anser vara den egentliga grundorsaken till konflikten som då troligen påverkar hur och vilka kontakter man tar vid besök och kontakter i Israel och Palestina och vilka uttalanden man gör.
Anledningen till att jag tvingats utöka frågeställningen är att jag anser att jag inte fått några tillräckligt konkreta svar på mina konkreta frågor.
Det tycker jag igen åskådliggörs i den senaste repliken. Eva Christina Nilsson skriver att ”utsikterna för en hållbar och rättvis fred ter sig mörkare än på länge” och räknar så upp en rad saker som det då är Israel som i första hand måste göra. Men en fredsuppgörelse måste bygga på att båda sidor vill ha fred. Därför kan det inte bli fred så länge som den Palestinska förhandlingspartnern (PLO) har följande målsättning enligt deras gällande PLO stadga:
Artikel 9: Väpnad kamp är det enda sättet att befria Palestina. Detta är den övergripande strategin, inte endast en taktisk fas.
Artikel 15: Befrielsen av Palestina är, från arabisk synpunkt, en nationell (qawmi) plikt och den försöker att tillbakaslå den zionistiska och imperialistiska aggressionen mot det arabiska hemlandet, och syftar till avlägsnandet av zionismen i Palestina.
Artikel 19: Uppdelningen av Palestina år 1947 och etablerandet av staten Israel är helt och hållet illegal….
Det kan heller inte bli fred om frågan om de palestinska flyktingarnas framtida öde fortsättningsvis blir hängande som ett Damokles svärd över frågan. Varför kan då inte denna fråga lösas?
Svenska kyrkan skriver i sitt positionspapper att: ”Det innebär också ett erkännande av de palestinska flyktingarnas rätt till återvändande i enlighet med relevanta FN-resolutioner och en framförhandlad permanent lösning på flyktingsituationen.”
Men det blir ju närmast surrealistiskt att höra ett palestinskt barn i tredje, snart fjärde generationen och som aldrig satt sin fot i Palestina, i ett flyktingläger någonstans uttala som sin målsättning att en dag återvända till sitt hem i Palestina, ett område det aldrig sett! Detta gäller förvånande nog även de UNRWA flyktingar som tvingas leva i flyktingläger inne i den Palestinska Myndighetens område, exempelvis Ramallah, Nablus och Betlehem och som rimligtvis borde tas om hand av sin egen stat men som den Palestinska Myndigheten tagit ett beslut om att inte medverka till.
Det innebär inte att man inte kan känna stor sympati för de palestinska flyktingarnas öde men den inställning som de flesta synes ha, inklusive Svenska kyrkan, att inte aktivt påverka och försöka medverka till en konstruktiv lösning på deras öde, innebär att Israel reagerar starkt, ibland icke acceptabelt starkt, på försök av dessa människor på inbrytningar in i Israel.
Man får därför tyvärr intrycket att Svenska kyrkans engagemang inte gäller så mycket i första hand ett engagemang för Palestina eller de palestinska flyktingarna, men däremot på vilket sätt Israel skall kunna ställas till svars. Att Israel hotas med krig av Libanon (både av staten och av Hizbollah), Syrien samt av Hamas i Gazaremsan tycks inte uppbåda mycket sympati.
Vad som nu saknas, utöver de tillkortakommanden som Eva Christina Nilsson redan nämner gällande den palestinska sidan, borde vara kritik mot tillämpning av dödsstraffet i Gaza. På Västbanken har beslut nyligen tagits om att dödsstraffet skall avskaffas och detta behöver då följas upp.
Vidare att den Palestinska Myndigheten egentligen inte har hållit allmänna demokratiska val och val av president sedan 2006. I läroböcker, i TV och radioprogram förekommer vidare regelbundet demonisering av det judiska folket samt glorifiering av självmordsbombare utan större konsekvenser från det internationella samfundet, inklusive Svenska kyrkan.
Inget av ovanstående kommer dock att spela någon avgörande roll om inte PLO ändrar i sina stadgar, som man lovade för 25 år sedan, och att det internationella samfundet, inklusive Svenska kyrkan, kräver detta. Detta skulle med Eva Christina Nilssons ord innebära ”ansvarsutkrävande på internationell nivå.. nödvändigt för att väcka liv i en ny fredsprocess”.
Mer konkret än så här kan jag inte bli och ser fram emot svar.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR