Replik. Det är viktigt att behärska teologins formelspråk. För helt utan gränsdragningar och gränsbevakningar kan inte teologin vara, skriver ärkebiskopen i sin replik.
Till vår mänskliga natur hör att ha en fysisk, jordisk – och därmed åldrande, dödlig – kropp. Skribenterna tycks inte mena att Jesus sitter på Faderns högra sida i en sådan kropp. Vi är alltså överens om att Jesu mänskliga natur efter himmelsfärden inte innebär denna form av kroppslighet.
Thomas av Aquino skriver om himmelsfärden att vår vördnad för Kristus i och med denna har ökat, eftersom vi inte längre anser honom vara en jordisk människa, men Gud i himlen (ST III, 57.6). Jag delar denna uppfattning, som alltså inte innebär att Thomas eller jag för den skull lämnar den gemensamma grund som konciliet i Chalcedon (451) erövrade i beskrivningen av Jesu Kristi två naturer.
Naturligtvis är det en tillgång att ha grepp om de reformatoriska diskussionerna om communicatio idiomatum, extra calvinisticum, ubikvitet med mera – och att kunna se betydelsen av genus idiomaticum i luthersk teologi. Med andra ord: Det är viktigt att behärska teologins formelspråk. För helt utan gränsdragningar och gränsbevakningar kan inte teologin vara. Mänskligt sett är det förnuftigt att sträva efter säkerhet.
Men den mest levande teologin föds ur insikten om teologins dilemma och ur viljan att leva i detta dilemma: å ena sidan vill och måste vi göra vårt bästa för att med ord och formler beskriva Kristushändelsen, inklusive korsets skandal (1 Korinthierbrevet 1:18-31); å andra sidan är benämnandet och definierandet av tron redan ett tämjande och kuvande av den skandal som är den kristna trons nav.
Som lutheraner kan vi inte låta bli att berätta om realpresensen när vi talar om hur Jesus är närvarande i, med och under nattvardens bröd och vin. Samtidigt är vi medvetna om att Kristi närvaro är så mycket mer än lära och ord. Den är ett sätt att leva. Ett sätt att leva som är riskfyllt.
Den framstående, nyss bortgångne (lutherske) teologen Vítor Westhelle beskriver detta sätt att leva och göra teologi utifrån Luthers theologia crucis (korsets teologi). Korsets teologi innebär att säga ett riskabelt och dissonant ord, ett ord som inte kan slås mynt av, ingen handelsvara (The Scandalous God, s 53). Den parrhesia, frimodighet, som en teolog ska ha, klarar sig aldrig utan risktagandets utsatthet.
Eller, som teologen Christine Helmer uttrycker det i sitt revitaliseringsprogram för dogmatiken (Theology and the End of Doctrine, s 11): Teologins lockelse är evig sanning, medan tiden är dess kris. Därav nödvändigheten att ständigt på nytt undersöka hur våra teologiska begrepp kan vittna om Gud i olika sammanhang och tider.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR