Kyrkan är större än enbart dess ledare!

Uppdaterad till en längre version 09:06.

Mats Hermansson har i Kyrkans tidning framfört ett antal uppfattningar i kyrkohandboksfrågan, speciellt med avseende på den senaste remissomgången. Lite bekymrad blev jag över den i mitt tycke tämligen allvarliga anklagelsen att jag och andra som diskuterat ärendet mer ingående skulle ha gett uttryck åt ”alternativa fakta”.

Det lite vårdslösa bruket av detta begrepp väcker samtidigt nyfikenhet på vad det avsedda i så fall är alternativt i f ö r h å l l a n d e  t i l l. Alltså: vilka egentliga fakta föreligger enligt Hermansson i frågan?

Det är mycket positivt att noggrann läsning och tolkning av remissomgångarna på KHF 1985, KHF 2000, KHF 2012 och KHF 2015 nu kommer upp i handboksfrågan. Vi är många som ingående har studerat detta material i sin helhet, medan andra kanske inte ännu har hunnit fördjupa sig i detta rika material. Det är kanske också ofrånkomligt att vi tolkar såväl övergripande tendenser som konkreta enskildheter olika.

Jag skulle exempelvis gärna vilja höra Hermansson närmare precisera i vilka avseenden han anser att remissvaren är mer positiva i senaste remissomgången än i de tre föregående.

Många av de remissinstanser som ställer sig avvisande till KHF 2015 var faktiskt mer positiva till KHF 2012. Här finns inte plats att gå in i alla detaljer i denna tydligt avläsbara tendens (jag utgår från att Hermansson satt sig in i de analyser som gjorts av remissmaterialet på olika håll). Något belysande exempel kan här ändå beaktas, t.ex. Svenska kyrkans största pastorat, i Malmö.

I remissomgången på KHF 2015 skriver denna remissinstans: ”Önskvärt hade varit att arbete föregåtts av en genomgripande diskussion kring en kommande handboks innehåll. I stort är vi skeptiska till förslaget då det brister på avgörande punkter, alltifrån genomförande och innehåll till inblandades kompetens och lyhördhet. Vi ifrågasätter bristen på transparens, där projektledningen inte verkat vara intresserade av en dialog med experter på området, vilket är mycket anmärkningsvärt. De inblandade verkar ha bortprioriterat och missförstått musikens funktion i en alltför hastig process där erkänd sakkunskap på betydande områden undvikits.” (KS 2015: 1245: 237).

Detta är långt mer kritiskt än vad samma instans avlämnade i den tidigare remissomgången.

Hermansson påstår att remissomgången sedan 2000 varit mer omfattande än i något tidigare handboksarbete (KHF 2000 var ju ett helt annat material som stoppades efter remiss, så endast de två senare remissomgångarna rör det nu föreliggande materialet). Denna uppgift kan starkt ifrågasättas med tanke på det drygt tioåriga försöksarbetet i n n a n remiss ens gick ut inför KHB 1986, med ett antal omfattande SOU-utredningar på bred remiss under närmare tjugo års tid.

Så långt Hermanssons egna synpunkter i artikeln. Vad gäller det han anför som ”alternativa fakta”, d.v.s. att tillräcklig expertis skulle ha saknats i det tidigare arbetet med KHF 2012 och KHF 2015, så är det som anförs från min artikel i Kyrkans tidning 2017:12 ett referat av ärkebiskopen från presskonferensen den 16 mars 2017. Där framhåller ärkebiskopen mycket klokt att kritiken mot tidigare versioner i stora delar varit ”ytterst befogad” och att adekvat expertis hade saknats. Jag håller i denna fråga helt med ärkebiskopen, men det var nu hon som uttryckte detta.

Ej heller Hermansson argumenterar mot detta, han bara fastslår att ”tvärtom så är förslaget gediget”. Jag tror att sådana myndiga fastställanden utan saklig argumentation är fel väg att gå om vi vill åstadkomma en förbättring både av föreliggande material och av diskussionsklimatet. Sammantaget tycks det mig som Hermanssons inlaga helt strider mot hans avslutande ”i centrum är varken prästens eller kyrkomusikerns personliga preferenser”. Det senare uttalandet blir just därför också nästan det enda där vi är eniga.

Enligt en folkkyrkosyn är det rimligt att också vi gudstjänstfirare som inte arbetar i Svenska kyrkan får vara engagerade i frågan om kyrkans gudstjänstliv. Kyrkan är enligt sådan kyrkosyn någonting större än enbart dess ledare och avlönade medarbetare.

Därför är det anmärkningsvärt när Hermansson som domprost för hela Visby uttalar att ”vi känner oss delaktiga”, när man i samma församlings remissvar helt ansluter till den s.k. ”tilläggslinjen” och skriver: ”alternativ C-E kan fungera i vissa sammanhang, men bör få finnas enbart som en del av ett fritt musikval. De bör inte inkluderas i handboken. Svenska kyrkan ska i stället stimulera ett kontinuerligt nyskapande och inte låsa in musik av dagsaktuell karaktär i en långlivad kyrkohandbok.” (KS 2015: 1245: 261). Detta är undertecknat av självaste Hermansson den 10 maj 2016!

Om han har ändrat uppfattning sedan dess vore det oklokt av honom att göra sig till talesperson för hela sin församling, som ju redan meddelat sina uppfattningar. Och kan Hermansson verkligen då också mena att det som bland många andra Svenska kyrkans största pastorat, ärkebiskopen, undertecknad, och hans egen församling tillsammans utrycker är ”alternativa fakta”?