Så småningom blev det dags för den liturgiska sången och det hördes klart och tydligt att prästen hade problem med tonlägena. Kontrasten mellan den färgstarka miljön och den spruckna rösten blev märkbart tydlig. Gåshuden på armarna väcktes och jag fylldes av en stor känsla. Inte på grund av de måhända falska tonerna, men av den trygghet och styrka som människan vid altaret visade mitt i sin brist. Kontrasten mellan vad som behagar människan och vad som egentligen behagar Gud. Det är inte precis guld på väggarna som gläder hans hjärta, men äkta hängivenhet.
I Borgå, har jag under två veckor varit medhjälpare på ett anpassat konfirmationsläger för kognitivt funktionshindrade ungdomar. Under den första övningen med procession och korsbärare skred vi i sakta mak fram mot altaret. Plötsligt stannade ledet. Det var korsbäraren som var lite osäker inför denna nya situation. Korset som han höll i handen fördes mycket sakta mot golvet, och även pojken sjönk längre och längre ned mot golvets yta. Så till slut låg korsbäraren med korset på den röda mattan.

En annan pojke hade mycket spring i benen och oro. Till slut fick vi uppleva en lugn stund tillsammans med honom i samband med firandet av den dagliga mässan. Han tyckte att brödet var lite torrt, men vinet smakade desto bättre och han bad rakt ut att få mera vin. Kanske vi kan lära oss mer om en sådan befriande ärlighet då vi böjer knä inför altaret.

Nalle Öhman är omsorgspräst för hela det svenskspråkiga Finland och ansvarar för konfirmandlägret. Han säger att Paulus bild av kyrkan som en kropp med många lemmar betonar att vi inte bör ge upp inför de medlemmar som är obekväma och krävande. De som har autistiska funktionshinder som gör att gemenskap med andra är något svårt och utmanande. Vi bör uppmärksamma att alla lemmar behövs i kroppen, framför allt de delar vi vill gömma undan och som upplevs som svaga. Vi bör vara modiga nog att tillsammans med dem leta efter möjligheter till ett möte med Gud.
Vågar kyrkan bjuda in dem som är lite annorlunda, alla barn som med hela kroppens rörelser och med sina röster visar att det är roligt att leva, eller är vi alltför rädda att de ska störa den mall för hur vi tror att Gud vill att vi ska vara. Det är inte hela världen om processionen in i kyrkan inte går som planerat.

Vi får acceptera att vi inte är perfekta, acceptera våra små klavertramp och att vi faktiskt är skapta lite olika. Till de präster som våndas över att något oförutsett händer, och som svettas inför uppgiften att sjunga de liturgiska sångerna och till de körledare som kräver det perfekta framförandet av kören under gudstjänsten vill jag bara säga; gudstjänstfirarna är ingen publik, utan tillsammans firar vi gudstjänst. Det är inte de där små felen och missarna som för oss längre bort från Gud.

Johannes Börjesson
diakoniassistent