Kyrkovalet

Kyrkan har blivit en arena för politiskt maktutövande

Politik. När ska Svenska kyrkan inse att en kyrka inte kan vara partipolitiskt styrd utan att förlora sin egen identitet?

I Kyrkans Tidning nummer 27/28-17 vill man skapa uppmärksamhet kring det stundande kyrkovalet. Utmärkt! Men när ska Svenska kyrkan inse att en kyrka inte kan vara partipolitiskt styrd, utan att förlora sin egen identitet?

Detta borde vara den stora frågan. I stället får vi se socialdemokrater som ställs upp mot sverigedemokrater, med bild av riddarhästar och flaggor där deras respektive tolkning av hur det bibliska budskapet ska levas lanseras. Statsministerns tidigare påbud, riktat direkt till Svenska kyrkan, om att alla präster ska kunna viga homosexuella, alluderas till på samma sida, i ett citat av en dansk socialdemokrat. Senare får Annie Lööf en hel sida på sig att påpeka att Centerns ”lokala krafter är med och kokar soppa och är med och samlar in pengar för ensamkommande. Då är det naturligt att de vill vara med när beslut fattas” (s. 6).

Det hela ter sig förvirrat. Det är en sak att politiker inte förstår vad kyrka är, och i egenskap av statligt folkvalda tar sig friheter de inte har rätt till, varken ur lutherskt eller allmänkyrkligt perspektiv. Det ligger i politikens väsen att söka utöva makt så vitt och brett som möjligt, och här blir kyrkan bara en arena bland många andra. Det är en annan sak att kyrkan själv inte förstår att sätta ner foten och tala klartext.

”Kyrkan är till sin natur politisk”, skrev jag i en artikel som nybliven ordförande i Institutet för kontextuell teologi 1999. Det har varit uppenbart sedan första tid i de kristnas arbete mot utanförskap och fattigdom, i kampen mot orättvisor och i vägran att böja knä för kejsaren när denne krävde mer makt än deras samvete tillät. Kanske syns det tydligast just i makthavares vilja genom tiderna att kontrollera kyrkan, och hur den senares företrädare inte alltid förmått stå emot. Också andra organisationer, som till exempel Amnesty International, som betonar vikten av att vara partipolitiskt och partiideologiskt obundna, är i sitt väsen politiska.

Kyrkan har vid flera tillfällen identifierat sig själv som en idéburen organisation, i likhet med just Amnesty. Alldeles oavsett det ecklesiologiskt egendomliga i en sådan självpresentation måste man undra om någon egentligen funderat på varför det är så självklart att Amnesty inte styrs av partipolitiska grupper, som röstats fram av medlemmarna? Bör inte sådana självklarheter leda till reflektion hos kyrkans ledare och röstberättigade medlemmar kring kyrkans natur och uppdrag, också i relation till statsmakterna?

Om vi nu till äventyrs skulle mena att kyrkans organisation är sådan den bör vara, det vill säga att dess olika delar på skilda sätt arbetar för ett gemensamt mål, att gestalta kristen tro i ord och handling, varför är då partipolitik från predikstolen så fel, när den omfamnas av kyrkomötet på högsta nivå?

Hur kan en organisation bestå, som opererar utifrån så motstridiga principer, att en präst inte får predika teologi i socialdemokratins namn, medan samma kyrkas officiella teologiska hållning ytterst sett kan bestämmas av just ett politiskt parti som är representerat i riksdagen? Är inte både präster och kyrkomöte satta att i någon form av samspel tolka Jesu ord och liv i teologi och handling, oavsett – och bortom – partipolitiska medlemskap? Eller är kyrkomötet inte på samma sätt som sina predikanter en integrerad del av Kristi kyrka? Är inte hela kyrkan en förkunnande kyrka, i alla dess skilda delar?

Både ur ett historiskt och världsvitt ekumeniskt perspektiv är Svenska kyrkans organisation i detta avseende en anomali. Och en farlig sådan. Varför talar vi idag inte om det faktum att det med nuvarande ordning i princip är möjligt för ett högerextremt främlingsfientligt riksdagsparti att ta över makten i Svenska kyrkans högsta beslutande organ, och låta sin verklighetsfrämmande ideologi genomsyra inte bara beslut i teologiska frågor, utan också i praktiska? Hur kan detta faktum, år 2017, inte vara en larmsignal för alla goda krafter, att något måste göras för att förändra själva organisationsstrukturen, så att detta inte kan inträffa?

Svenska kyrkan måste själv, ju förr desto bättre — tiden kan vara kortare än vi tror — argumentera för att införa ett förbud mot att riksdagspartier sitter med, som beslutsfattande grupper, i sitt högsta beslutande organ. Liksom Amnesty har medlemmar som är socialdemokrater och centerpartister kan centerpartister och socialdemokrater sitta med i kyrkans ledning. Som kristna, som tänker olika i olika frågor, kan och bör vem som helst organisera sig och debattera för att påverka hur kyrkan tolkar sitt uppdrag och budskap. Men riksdagspartier i kyrkomötet underminerar kyrkans oberoende och hotar dess egenart. Alldeles oavsett hur skickliga och godhjärtade deras enskilda ledamöter är.

 

  • 4 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Thomas Lindquist, kyrkoherde e.m. Örebro Nikolai

    Erfarenheten talar ett tydligt språk och tanken var ju den att vår Svenska
    Kyrka skulle vara opolitisk efter att Stat och Kyrka skildes åt ! Så blev det inte men borde vi inte sträva efter att bli trovärdiga ! De ledband som fortfarande finns kvar är förödande och många tvingas till tystnad för att kunna vara kvar inom organisationen ! Håller med Anders Runesson och många som vågar
    vara tydliga i denna viktiga fråga som handlar om trovärdighet i ord och handling !!

  • Thomas Lindquist, kyrkoherde e.m. Örebro Nikolai

    Erfarenheten talar ett tydligt språk och tanken var ju den att vår Svenska
    Kyrka skulle vara opolitisk efter att Stat och Kyrka skildes åt ! Så blev det inte men borde vi inte sträva efter att bli trovärdiga ! De ledband som fortfarande finns kvar är förödande och många tvingas till tystnad för att kunna vara kvar inom organisationen ! Håller med Anders Runesson och många som vågar
    vara tydliga i denna viktiga fråga som handlar om trovärdighet i ord och handling !!

  • Thomas Lindquist, kyrkoherde e.m. Örebro Nikolai

    Erfarenheten talar ett tydligt språk och tanken var ju den att vår Svenska
    Kyrka skulle vara opolitisk efter att Stat och Kyrka skildes åt ! Så blev det inte men borde vi inte sträva efter att bli trovärdiga ! De ledband som fortfarande finns kvar är förödande och många tvingas till tystnad för att kunna vara kvar inom organisationen ! Håller med Anders Runesson och många som vågar
    vara tydliga i denna viktiga fråga som handlar om trovärdighet i ord och handling !!

  • Thomas Lindquist, kyrkoherde e.m. Örebro Nikolai

    Erfarenheten talar ett tydligt språk och tanken var ju den att vår Svenska
    Kyrka skulle vara opolitisk efter att Stat och Kyrka skildes åt ! Så blev det inte men borde vi inte sträva efter att bli trovärdiga ! De ledband som fortfarande finns kvar är förödande och många tvingas till tystnad för att kunna vara kvar inom organisationen ! Håller med Anders Runesson och många som vågar
    vara tydliga i denna viktiga fråga som handlar om trovärdighet i ord och handling !!

Mer inom samma ämne
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet