Om en del av kyrkans uppgift är att följa sina tillhöriga från vaggan till graven, varför skulle man inte hjälpa till med just denna tjänst? Svaret på frågan ger gärna folkrörelseägda Fonus, ett antal socialdemokratiska kyrkopolitiker och SBF (Sveriges begravningsbyråers förbund) på hela branschens uppdrag. En bransch som för övrigt omsätter drygt två miljarder kronor per år. Svaret innebär allt från att präster skrämmer människor till att välja kyrkans begravningsbyrå till att man av ”omsorg” om kyrkan tycker att vi ska hålla oss undan från denna svåra och krävande bransch. Ett annat favoritsvar är att eftersom kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten (med undantag från Stockholms och Tranås kommuner) så kan man inte samtidigt driva begravningsbyrå.

Under våren kommer Fonus vid sina distriktsstämmor och andra möten, med hjälp av en färgglad Powerpoint-presentation, beskriva sin kamp mot församlingarnas begravningsbyråer och den konkurrens som kyrkans byråer innebär.
Varför är man då så rädd för konkurrens? Några fakta kan ge en del av förklaringen. Fonus har på senare år (innan man köpte Fondkistans franchisekedja med cirka tjugo begravningsbyråer och ungefär 2 000 begravningsuppdrag) köpt privata begravningsbyråer motsvarande cirka 7 000 begravningsuppdrag. Genom dessa förvärv har man försökt ta marknadsandelar på den totala marknaden som utgör cirka 90 000 uppdrag.

Trots att man i de flesta fall behållit de gamla familjeföretagens namn så har man inte lyckats ta några marknadsandelar, utan tappat nästan lika mycket som man köpt. Man står kvar på de cirka trettio procent av marknaden som man hade före förvärven. För att ändå försöka expandera har Fonus på senare år försökt ta sig in på den danska marknaden. Det är ingen hemlighet att också detta försök har misslyckats.
Hur ser det då ut på den privata sidan? En tydlig trend är att stora privata begravningsbyråer köper in små familjeföretag som ofta brottas med lönsamhetsproblem, ständig beredskap, generationsskiftesproblem och svårigheter att hitta synergier. På en mängd orter finns i dag bara en begravningsbyrå, antingen en privat eller Fonus. Inom en snar framtid kommer det inte att finnas några alternativ att välja bland för dem som bor på orter med mindre än 10 000 invånare. När kyrkan erbjuder ett alternativ till den enda byrån på orten, upplevs detta självklart som ett hot. För de människor som bor på orten är det naturligtvis bra med konkurrens, så att de anhöriga kan välja den byrå som de anser är bäst.

Ett annat fenomen är marknadsföringen av borgerliga begravningar! Ett led i detta är Fonus och SBF:s ”information” i medierna om varför antalet borgerliga begravningar ökar i landet. Man anger två förklaringar: Dels har en del tillhöriga begärt utträde ur Svenska kyrkan och därmed är de hänvisade till borgerlig begravning, dels är en borgerlig begravning tilltalande för många eftersom friheten att utforma ceremonin är total.

När man läser detta låter det först rimligt och sannolikt, men här finns ingredienser som kräver granskning. En allmänt känd erfarenhet hos oss inom kyrkan är ”problemet” med dem som gått ur kyrkan, men som ändå önskar en kyrklig begravning. Vi erbjuder ofta icke-tillhöriga en kyrklig begravning trots allt, eftersom det är viktigt för de anhöriga. Men då får de betala för den tjänsten. Den andra förklaringen: att man har stor frihet att utforma ceremonin efter eget huvud, kan säkert stämma. Men många kyrkomusiker, som på sin fritid tjänstgör vid borgerliga begravningar, kan vittna om hur svårt borgerliga begravningsförrättare har att hitta något radikalt nytt grepp som skiljer sig från kyrklig begravning. Man tar förstås bort allt tal om Gud, men ibland sjunger man psalmer eftersom många anhöriga vill ha det.

Man kan undra varför Fonus och SBF marknadsför borgerliga begravningar? Antagligen för att marknaden är begränsad och att man måste hitta på nya tjänster om man vill växa (om man inte vill satsa i Danmark förstås). Att sälja en borgerlig begravningsförrättare ger förstås en intäkt så god som någon.
Allt detta gör att vi hoppas på fler kyrkliga begravningsbyråer och vi räknar med att den utredning kyrkomötet initierat undanröjer all tveksamhet kring sådana.
I första hand bör de finnas för att erbjuda kyrklig begravning för dem som önskar detta, andra skäl är att vi kan erbjuda välutbildad och erfaren personal till ett rimligt pris, något som skapas av god konkurrens.

Claes-Bertil Ytterberg
 biskop Västerås stift