2012 närmar sig, det år då somliga fruktar jordens undergång och andra hoppas på något gott på tre bokstäver. Nämligen ATT, Arms Trade Treaty, FN:s planerade globala avtal för att reglera vapenhandeln. Vägen mot ett avtal har varit lång och än är det för tidigt att ropa hej. Men de flesta stater röstade 2009 för en tidsram och satte datum för en förhandlingskonferens nästa år.
Målet är att komma överens om normer för vad som är acceptabel, laglig handel med konventionella vapen. Vapen ska inte få användas för att kränka mänskliga rättigheter. De ska inte heller få bidra till att förvärra konflikter och göra att spänningstillstånd tippar över i strid. Hittills har staterna haft olika regelverk, vilket gör det lättare för vapen att hamna i kriminella händer.

När de internationella reglerna är satta, är det regeringarnas ansvar att kontrollera att de efterlevs. Genom den ökade kontrollen är det tänkt att även den illegala vapenhandeln ska minska. Att göra verklighet av avtalet är självklart den stora utmaningen. Men inget avtal alls vore ett större misslyckande än ett avtal som man misslyckas med att implementera. 
I förra veckan undertecknade Svenska kyrkans 14 biskopar en multireligiös deklaration till stöd för ATT. Samma deklaration har signaturer från bland andra Sveriges kristna råd, Svenska missionsrådet och Kanadas kristna råd.

Det är bra att den multireligiösa deklarationen finns och är öppen för fler att underteckna. Men kraven är mjukt formulerade. Kyrkor och andra religiösa aktörer vill arbeta mot ”oansvarig” handel med konventionella vapen. Det är ungefär lika märgfullt som att säga att man är emot ”onödigt” våld. Och så vill de uppmana regeringarna att tänka på det ”humanitära imperativet” och ”finna en lösning som för alla nationer närmare i riktning mot fred och utveckling”.  Som hämtat från kyrkans allmänna förbön – lika välment som det är oprecist.

Nu är det inte ärkebiskop Anders Wejryd och hans företrädare KG Hammar som formulerat deklarationen. Men båda brukar uttala sig betydligt skarpare och tydligare än så här. Likaså enskilda aktörer från andra kyrkliga sammanhang. Kanske är det omöjligt att göra ett vasst och tungt inlägg i vapenexport­frågan när man sätter ihop ett dokument som så många som möjligt ska kunna underteckna. Att slå ett slag för etiskt acceptabel vapenhandel är bättre än att sitta med armarna i kors och inte vilja påverka vapenhandeln över huvud taget. Men budskapet som förmedlas blir: ”Stoppa tillbaka svärdet i skidan – med förnuft”.

Pragmatism är ofta bra. Religiösa företrädare kan kosta på sig att gå ett steg längre. Det humanitära perspektivet hade man därför gärna fått framhäva mer, behovet av ökad etisk reflektion. Som exempelvis handlar om att alla pengar som satsas i vapenproduktion och vapenhandel innebär att annat, för människan uppbyggligt och konstruktivt, prioriterats ner. Man kunde också ha uttalat en ambition för religiösa ledare världen över att stötta regeringarna i efterlevandet av avtalet.
Jovisst, det har sagts förut. Men det behöver sägas igen. Vi hoppas på fler kyrkliga initiativ i världsfredens tjänst under året som kommer. Och på ett kraftfullt och tydligt avtal i FN nästa år.

Brita Häll

... å andra sidan


Vem vill riskera sin säkerhet för världsfreden?

När Förenta nationerna 2006 röstade om resolutionen Arms Trade Treaty var det 153 länder som röstade för och 24 länder som röstade emot eller avvaktade av olika skäl. Bland de sistnämnda fanns Kina, USA och Ryssland. Att just dessa tvekar är särskilt problematiskt eftersom de har vetorätt. Spontant tänker nog de flesta att det är nödvändigt och moraliskt ansvarigt att hitta vägar för att reglera en väx­ande handel. Så vad kan man tänka sig att det finns för skäl emot en reglering?
Vapen är delvis en konsekvens av hur världen är konstruerad, där staterna enligt både folkrätt och allmän etik har rätt till självförsvar och suveränitet. Vapen är en del av försvaret av denna rätt. Så argumenterar till exempel USA även inrikespolitiskt, med sin liberala lagstiftning där var och varannan person har ett dödligt skjutvapen i byrålådan.

Har vi en samhällssyn som Thomas Hobbes, som såg människan som i grunden våldsam, alltid redo att puckla på den som hotar oss? Eller tror vi mänskligheten om gott och att vi, som John Locke menade, är utrustade med ett förnuft och en längtan efter frihet? Dessa olika uppfattningar om samhällskontraktet får konsekvenser för hur vi ser på krig – som något konstitutivt eller som ett nödvändigt ont för att försvara andra värden.

En av de riktigt svåra frågorna med att reglera vapenhandeln är att krig är annorlunda i dag jämfört med för bara ett par decennier sedan. De flesta väpnade strider sker inom stater och inte mellan dem. Antalet så kallade asymmetriska konflikter ökar, vilket innebär väpnade konflikter där de stridande inte tar hänsyn till mellanstatliga avtal, mänskliga rättigheter eller krigslagar.
 Antalet individer i civilbefolkningar som har tillgång till vapen har ökat markant, vilket betyder att ingen har koll på hur många vapen som florerar och var de finns. Att reglera vapenhandeln är därför inte en enkel etisk eller politisk fråga. Världens befolkningar kan kanske i en hypotetisk situation komma överens om att hålla koll på handeln. Men vem skulle, när det verkligen gäller, våga lita på att fienden i krig lämnar korrekt information?
Alla är för världsfreden, men få vill riskera sin egen säkerhet för att nå den. Hur löser man det dilemmat?

Susanne Wigorts Yngvesson