Men kyrkan kan och bör avsäga sig det statliga uppdraget att formellt registrera den ur statens synpunkt juridiskt bindande föreningen. Så enkelt borde det vara - men alla debattörer, med olika åsikter, använder det olyckliga uttrycket "avsäga sig vigselrätten".

Jag är aktiv i Öppen kyrka, förtroendevald i Göteborg. Jag är mycket glad att det finns en stark majoritet i kyrkan för att respektera homosexuella, och ge dem samma omsorg, samma behandling och kärleksfulla bemötande som heterosexuella. Men debatten har blivit, som nästan alltid i Sverige, en förenklad enfrågedebatt. Det gäller även Öppen kyrkas ställningstagande, där jag alltså har en något avvikande uppfattning. En central fråga är ju religionsfriheten, och den kommer att spela en mycket viktigare roll än frågan om homosexuella pars rätt att gifta sig. Med det nuvarande systemet måste staten fastställa vilka samfund, från olika religioner och trosföreställningar, som ska ha rätt att stå för den juridiska, statligt godkända registreringen. Hur ska staten kunna bestämma det, utan att inkräkta på religionsfriheten?

Den självklara lösningen, som alldeles säkert kommer att bli verklighet i framtiden, är att enbart staten, och ingen annan, har rätten att säkerställa att ett äktenskap är juridiskt giltigt: staten kontrollerar att parterna legitimerar sig korrekt, att de uppnått rätt ålder, att ingen av dem är gift sedan tidigare, att båda parter bestämmer sig helt frivilligt för att ingå äktenskap samt att båda parter är väl införstådda med den juridiska innebörden. Sedan detta är gjort och godkänt kan paret ordna en ceremoni alldeles som de själva vill. De som vill gifta sig i kyrkan gör det, och när den ceremonin har skett, då känner de sig som gifta - på riktigt.

Den statliga registeringen kommer för dem att vara en formalitet som man gör innan vigseln. Staten lägger sig aldrig i vad andra kyrkliga riktningar - katolska, ortodoxa, syrianska eller andra - har för ceremonier, vad små muslimska församlingar i källarmoskéer gör, eller vilka ceremonier som invandrade buddister vill ha, vilka traditioner som par som tillhör Jehovas vittnen, mormonerna eller någon annan minoritetsgrupp vill följa, eller vilka ceremonier Humanisterna föredrar. Den statliga registeringen är juridiskt bindande i alla avseenden vad staten och rättsväsendet angår - men paret bestämmer alldeles självt när och under vilka former de anser sig som sammanvigda. Enklare och tydligare än så kan det väl inte bli?

Nils Olof Ericsson
Göteborg