REPLIK. Visst är uppståndelseundret grundbulten i den kristna tron. Det jag fortsätter att hävda är att vi gör klokt i att låta undret vara ett under och tro vara tro, anser debattör Camilla Frostell.
Ulla Gudmundson vill ha hjälp av sin ”kyrkas präster, biskopar och ärkebiskop” att formulera sina tankar om ”det i kristen tro som tycks svära mot sunt förnuft”, men eftersom hon i Kyrkans Tidning nummer 17/18 har bemött ett inlägg (Kyrkans Tidning nummer 16/18) av mig, vanliga kyrkomedlem, vill jag ändå förtydliga den ståndpunkt jag uttryckte där.
Visst är uppståndelseundret grundbulten i den kristna tron. Det jag har hävdat och fortsätter att hävda är att vi gör klokt i att låta undret vara ett under och tro vara tro. Kyrkan tror inte, det gör vi människor, om vi gör det, kyrkans uppgift är att i kraft av sin samlade kunskap om urkunderna och deras vittnesbörd förmedla tro och vägleda oss i tron, och det görs inte med fördel i form av förestavningar och fastslagna sanningar.
Den sanning som Ulla Gudmundson avser när hon skriver ”Vi skymtar sanningen dunkelt, en dag ska den uppenbaras fullt ut” handlar kanske om någonting annat och större än det vi kan veta om ”sambandet mellan Kristus och påskharen”, en fråga som bekymrat en av Ulla Gudmundsons unga släktingar. I alla händelser har ingenting jag fått förmedlat via Svenska kyrkan någonsin ens antytt att uppenbarandet av den sanning vi nu bara dunkelt anar är av en art som kan kommenderas fram.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR