Liksom Sverige och övriga Europa är Egypten ett sekulärt land, men religionen har ett annat utrymme. I Egypten står en av världens första minareter från 673 och det finns en stolthet över arvet. Det finns också en mångfald olika förhållningssätt till minareter. I Europa finns det bara två: för eller emot. Det är en orsak till att minareter i Europa har blivit en politiskt laddad frå-ga som har kommit att handla om för eller emot muslimer.
Diskussionen kan likna vårt eget förhållande till kyrkklockor, även om klockorna för de flesta inte längre fyller en rituell funktion. Motståndet mot minareter i Egypten rör ljudnivån, inte religionsutövningen.

I Europa tycks det handla om att islams synlighet upplevs som provocerande. Folkomröstningen i Schweiz i höstas då 57 procent röstade mot minaretbyggen; det tyska partiet Pro NRW som kräver en europeisk folkomröstning för förbud; det nederländska Frihetspartiet och Dansk Folkeparti är exempel på strömningar som gör minareter till en symbol för fientliga krafter.

När Sifo nyligen frågade svenskarna vad de anser om minareter sa var fjärde person att det borde vara förbjudet att bygga dem. 44 procent tycker att det ska vara tillåtet. I Sverige är det inte lagligt med utrop från minareterna och det är bra. ”Enligt vår religion får man inte störa sina grannar”, som imamen i Karlskona Abboud Sleiman sa i samband med ett planerat minaretbygge. Det håller även egyptierna med om. Men frågan är då vad viljan till förbud mot minareter egentligen handlar om i Europa – muslimernas rätt att få finnas?

Susanne Wigorts Yngvesson