Mellan Uppsala och Enköping är det tätt mellan de kalkvita stenkyrkorna. De är som röda kryssmarkeringar på kalfjället. När du står vid en så kan du se nästa. Med kyrkorna som landmärken är det närmast omöjligt att köra vilse.

Härom söndagen var jag i en av dem. Hagby kyrka i Balingsta pastorat som ligger några mil utanför Uppsala. En vän till familjen skulle konfirmeras.
”Kom tidigt om ni vill ha plats”, löd rådet. Vi kom en halvtimme i förväg, då fick vi plats på de bakersta bänkarna. Kyrkan var fullsatt. Då var ändå bara hälften av konfirmandernas anhöriga där. Halva gänget konfirmerades på lördagen, andra halvan på söndagen. För att folk över huvud taget skulle få plats i kyrkan.
Det ungdomarna framförde var lysande. Vi som satt i bänkarna skrattade så att vi fick tårar, samtidigt som det fanns ett djupt allvar. Någon vecka innan var jag i Uppsala domkyrka. Även då var det konfirmation. Lika fullsatt som på en biskopsvigning – medelåldern var minst 30 år lägre.

Andelen ungdomar som konfirmerar sig må vara på väg ner. Men arbetet med dem som kommer inger respekt. Vilket från kyrkans sida borde vara självklart när över 40000 ungdomar varje år tar sig tid.
Ibland sägs att arbetet med ungdomar har låg status inom Svenska kyrkan. Jag vet inte om det är sant. Men det verkar smått obegripligt. Det är som att jobba vid Rädda barnen men helst vilja slippa ungarna. Det är klart att det går. Men det är knappast att rekommendera.

Dag Tuvelius