Adolf von Harnack, radikalt liberal kulturprotestant men skarpsynt kyrkohistorisk forskare visade i sitt monumentala ”Mission I och II” att förklaringen till den äldsta kyrkans häpnadsväckande framgång i den hellenistiska medelhavsvärlden var dess genialt enkla organisation. Två nivåer, det var allt. På lokal nivå församlingen med dopet och evkaristin som sammanhållande kitt. Därutöver biskopar i solidarisk vigningsgemenskap med varandra. Ett nätverk lätt som en slöja. Allt präglat av insikten och proklamationen att Kristus är Herren, ”Kyrios Christos”.

Stryk allt tal om demokrati. Det är viktigt i samhället, men kyrkan är en ”koinonia”, en gemenskap som i Augsburgska bekännelsens ”communio sanctorum”, ”helig allmännelig” som i trosbekännelsen, ”en enda, helig allmännelig och apostolisk” som i den nicenska. Apostlagärningar anger definitionen: de höll samman kring apostlarnas undervisning och koinonian, det är (apposition) brödsbrytelsen och bönerna.

I kyrkoordningen och diskussionen omkring den fanns en stark medvetenhet om den lokala församlingen som grund. Kyrka byggs upp nedifrån med dopet och evkaristin. Nu förs en nattstånden partipolitisk ordning in igen, den som tyvärr fick fäste i tankemönstret i beslutet om direktval till kyrkomötet och som skapat nuvarande ”stand still” och begynnande tillbakagång. Att kyrkan på ledningsnivå inte kan försöka vara salt i stället för spegel av sekulära samhällssystem.

Det verkar som om kommittén börjat arbetet på ett populärt ”all inclusive”-hotell någonstans på varmare ort. Det är i alla fall ”all inclusive”-tänket som genomsyrar och inte ”ecklesian”, som betyder utkallad ur världen. Svenska kyrkan blir som ett ”all inclusive”-hotell, ingen kommunikation med omvärlden, bara det egna pool-området.

Biörn Fjärstedt
biskop emeritus, Uppsala