Nöden står varje dag bokstavligt talat utanför pastorsexpeditionens dörr och knackar på. Och den nöd som nu står där rättar sig inte efter besökstider.
Utan när som helst under en arbetsdag står en papperslös kvinna från Kosovo med sin fyra barn där. Hon som bor i tredje eller fjärde hand hos avlägsna släktingar. Som inte har rätt till stöd från socialen som inte vill ta kontakt med Migrationsverket. Hon som verkligen inte har mat för dagen eller blöjor och medicin till sjuka barn.
En stund efter det att hon har gått så är det en EU-migrant som vill ha hjälp att åka hem eller med något annat. Vi i kyrkan och särskilt vi diakoner har ett uppdrag att möta människor i deras utsatthet.
Varje sådant möte tar tid. För även om mitt svar till den hjälpsökande blir ett nej – så tar det tid att lyssna och sedan förklara varför jag inte kan hjälpa eller hur jag kan hjälpa denna person. Att språkproblem också uppstår i mötet med dessa våra medmänniskor gör att varje sådant möte tar än mer tid. Men varifrån tar vi nu denna tid?
På den ort jag arbetar finns ingen Stadsmission, ingen Diakonicentral så problemet ligger i mitt knä. Och tiden som det tar plockar jag från mina andra arbetsuppgifter. Så hembesöken hos församlingsbor som önskar detta, eller spontanbesöken på äldreboenden eller tid att få igång frivilliggrupper som går på hembesök den finns bara inte. Vilket får tillföljd att frustrerade anhöriga ringer till mig eller någon av mina chefer och ondgör sig över att diakonen ger så mycket tid åt icke svenskar, icke skattebetalande församlingsbor.
Vet att detta mitt arbetsmiljöproblem också är många av mina kollegers och i min roll som fackligt skyddsombud ser jag med oro hur diakoner slits mellan att fullgöra det ”vanliga” diakonala arbetet och att möta nöden där vid vår dörr. För hur länge orkar vi ? Ser med glädje och beundran på de församlingar som Kyrkans Tidning skriver om där man har kunnat göra helt fantastiska projekt riktade mot nyanlända. Men känner också varje gång missmod och en oändlig trötthet – för när skall jag hinna.
Vill med dessa rader väcka frågan om prioriteringar i vår verksamhet. Hur förhåller sig den akuta nöden som knackar på vår dörr mot den nöd som inte är så synlig eller högljudd och som alltid finns?
Ingrid Arnow-Utterberg
Diakon sedan 22 år
LÄGG TILL NY KOMMENTAR