Slutprodukten blir en kandidatexamen utifrån en ämneskompetens. Som ett sista steg föreslås diakonvigning för både socialt/vårdande och pedagogiskt inriktade studerande.
Det skapas alltså en utbildning till diakon som är helt inomkyrklig. En sådan utbildning har ingen efterfrågan i samhället. Den blir därför svår att jämföra med samhälleliga utbildningar vilket kan medföra en lönemässig återvändsgränd.

Mer allvarligt är att det inte finns någon formell arbetsmarknad. Kyrkoordningen ger församlingarna frihet att anställa den kompetens som behövs men är inte skyldiga att anställa dia­kon. Kyrkan garanterar alltså inga dia­kontjänster.
Med den utbildning som gäller i dag har diakoner och pedagoger i grunden en samhällelig utbildning som konstruktivt tillför församlingarna kunskap och erfarenheter om/från samhället. Detta gäller självklart även de diakoner och pedagoger som genom dispenser bedömts ha jämförbar utbildningsbakgrund.
Församlingarna tillförs en tvåspråkighet som gör att man kan röra sig i olika samhälleliga institutioner och föra en dialog, förstå och göra sig förstådd. Man har med sig konkret, praktisk erfarenhet av att arbeta med och för människor i sociala, vårdan­de och pedagogiska sammanhang.
Slutligen har diakoner och pedagoger genom sin utbildningsbakgrund möjlighet att skaffa sig sin försörjning i samhället om kyrkans brist på resurser en dag så skulle kräva det.

Samtliga dessa aspekter förloras med det nya förslaget. Ytterligare allvarligt och anmärkningsvärt är bristen på samhällspraktik. Den totala praktik (10 veckor) som ges i utbildningen görs inom församling. Hur ska social och pedagogisk metodik övas? Angående utbildningarnas innehåll lämnar utredningen många frågetecken.
Det EFU föreslår innebär att man sänker kompetensen för dia­koner/pedagoger. Man berövar församlingarna inflöde av samhällserfarenhet och ställer dia­konerna i en återvändsgränd, då utbildningen är specialkomponerad för Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan behöver rusta sig för att arbeta socialpolitiskt, både nationellt och lokalt, och rusta sig för att möta den enskilda komplexa människan i ett synnerligen komplext och ekonomiskt orienterat samhälle. Utredningen har knappast fördjupat den diakonala/sociala reflektionen. Kanske förklaras det av att ingen erfaren diakon knutits till utredningsgruppen.

Om jag uppfattat rätt så finns det ingen diakon med en karitativ yrkesutbildning representerad i vare sig styrgrupp eller utredningsgrupp. Hur har man tänkt?
Utredningen understryker att ”det är viktigt att utbildningarna inte leder till att studenterna hamnar i återvändsgränder”. Därmed följer att ”utbildningarna ska vara påbyggnadsbara för annan kyrklig tjänst eller i det omgivande samhället”. Det uttrycks också i termer av att ha ”kyrkligt arbete som en första karriär”.

Är det så Svenska kyrkan vill marknadsföra diakonutbildningen? Som en ”första karriär” med utvecklingsmöjligheter? Vad betyder då vigning till ett livsvaraktigt uppdrag? Och hur vill i så fall Svenska kyrkan förhålla sig till diakoner som lämnar kyrklig anställning för kompletterande utbildningar och/ eller tjänst i samhället? Hur förväntas dessa diakoner förhålla sig till kyrkan? Svenska kyrkan behöver reflektera över konsekvenserna av detta resonemang.

Marie Fritzson
diakon i Svenska kyrkan