En del verkar dessutom se prästgårdarnas försvinnande som en process som inte går att stoppa, att de är förlegade och tillhör en kyrka som inte finns längre. Tvärtom kan en gammal prästgård även 2010 vara mycket ändamålsenlig och något positivt. Det gäller bara att inse det och tänka långsiktigt.

Ekonomiska argument brukar framföras som skäl till försäljningar av prästgårdar, men i grunden tror jag att det ofta ligger djupare ideologiska motiv bakom. Om prästgårdarna ska finnas kvar som prästboställen är förutsättningen förstås att någon vill bo där.
Under en period uppfattades prästgårdar som något otidsenligt. Dessa ofta pompösa byggnader med sina trädgårdar och alléer tycktes förstärka kyrkoherdens gamla ämbetsmannaroll och upphöjdhet över menigheten, något som man blivit rädd att förknippas med. Gamla hus såg man dessutom som något opraktiskt, med drag genom fönstren och svåra att städa.
Den i dag styrande generationen är också den som försökt göra prästyrket mer likt ett nio-till-fem-jobb. Prästen ska vara så vanlig som möjlig och kaftanen används högst undantagsvis och känns obekväm, samtidigt som prästen klättrat ned från predikstolen och inte längre syns.
I den bilden passar förstås inte den stora gamla prästgården in som ger ett mer synligt och officiellt boende.

Nu kommer en yngre generations kaftanklädda präster som inte är rädda för det förflutna utan ser kyrkans arv som en tillgång och prästgården uppfattas som något positivt och ett eftersträvansvärt boende. Det har till och med förekommit att prästfamiljer valt bort församlingar eftersom prästgården där varit på väg att säljas.
Om församlingar, särskilt de på landsbygden och på mindre orter, kan erbjuda boende i en prästgård är det ett bra sätt att marknadsföra sig och locka dit präster. Bostadsutbudet på orten kan vara begränsat och det kan vara vanskligt att ge sig ut på en osäker bostadsmarknad. Att prästen bor i församlingen och delar sina församlingsbors villkor och miljö är därtill ett stort värde, och saknas tjänstebostad försämras ofta möjligheten till detta. Det kan också vara ett både mentalt och praktiskt värde att ha en präst boende intill kyrkan.

En levande prästgård kan liksom kyrkan dessutom vara en bra orienteringspunkt, även för tillfälliga besökare.
 Förhoppningsvis bevaras några av prästgårdarna när en ny generation prästfamiljer ser prästgårdarna som något positivt och en tillgång. Hoppas att också de styrande i församlingarna gör det. Det är dags att ägna sig åt eftertanke och inte göra misstag som kommande generationer får lida av.

Anders Edström
Uppsala