”För mig skulle en nigning inför altaret vara att backa tillbaka till den jag var som liten”. Så skrev Tina Johansson, som är lärare vid Pastoralinstitutet i Uppsala i Kyrkans Tidning 3/07.
  Visst är det som hon säger en symbolhandling att buga eller niga, till exempel efter att ha tagit emot nattvarden. Men det behöver inte vara en självkränkande symbol. Det kan lika gärna vara uttryck för vördnad för det mysterium som altaret i sin tur är symbol för. Valet är ditt.

Likaså när man tar avsked vid en begravning. Den som då bugar eller niger vid kistan uttrycker, som jag ser det, en vördnad för Liv och Död, ja, för det som också altaret symboliserar. Det står inte i kontrast till respekt för sig själv. Tvärtom kan det vara ett uttryck för sund självinsikt.
  Det är huvudsaken. I förlängningen ligger också frågan om vuxna kvinnor väljer att niga eller buga när de vill visa respekt eller vördnad.
  Det behöver inte vara vare sig mer eller mindre självkränkande att niga än att buga. I vår kultur har det funnits en tradition att kvinnor niger likaväl som att inte män bär klänning och så vidare. Det är inte bundet till hur gammal man är.
  Traditioner kan ändras, men det bör då vara med goda argument. Var och en gör som hon vill. Men belasta inte andras val med att beskriva dem som självförnedrande.

Formellt skriver Tina Johansson visserligen som om det bara handlar om hur hon gör. Men i praktiken går hon ut med det som en rekommendation, hon nämner inget alternativt sätt att se på det hon skriver om. Som lärare vid ett pastoralinstitut har hennes text säkert inflytande på andra.
  Jag tycker det är bra att frågan lyfts fram. Det är inte en nödvändig konsekvens av feministisk medvetenhet att kvinnor slutar niga.
  Hur man väljer att göra när man hälsar på medmänniskor är delvis en annan fråga.

Harald Bohlin
Uppsala