REPLIK. Det är angeläget med teologiska ansatser för och om hållbar utveckling. Därför är det intressant när någon för in storord som omvändelse, offer, försakelse, nåd och evangelium i relation till klimatkrisen, menar debattör Magnus Myrberg.
I Kyrkans Tidning nummer 31/32-18 framhåller Sofia Lilly Jönsson en omvändelsens och offrandets teologi som kyrkans svar på klimathotet. Hon invänder starkt mot Ett biskopsbrev om klimatet som hon anser ”föll platt därför att det inte öste ur trons djupa källor utan talade med politikens försiktiga språk”. Min och Jönssons uppfattning om biskopsbrevet skiljer sig åt, men jag överlåter åt andra att replikera kritiken. Nedan bemöter jag istället den teologi Jönsson förespråkar.
Det är angeläget med teologiska ansatser för och om hållbar utveckling. Därför är det intressant när någon för in storord som omvändelse, offer, försakelse, nåd och evangelium i relation till klimatkrisen. ”Offerteologi – det är vad vi behöver höra nu. Förkunnelse om att vi inte kan köpa oss ur det här. Vi måste vända om, och lära oss att uppskatta det vi fått av nåd. I försakelsen finns en nåd som bara kan nås via korsets väg.”
Jag håller med om att inre omvändelse och yttre omställning hänger ihop. Det nytestamentliga ordet metanoia – på svenska ånger eller omvändelse – syftar på en förändrad inre riktning som leder till nya yttre livsvägar. Frågan är dock vad som leder människor till omvändelse och omställning? Är det skärpta krav på offer som kan och ska föra oss rätt? Nej, jag tror varken att sådana pålagor för människor till Kristus eller ett hållbart liv.
Kanske tolkar jag Jönssons artikel snävt, men jag kan inte komma ifrån intrycket av lagiska och aktivistiska drag. Paradoxalt kan tyckas från någon som hävdar att Svenska kyrkans biskopar talar politikens snarare än teologins språk. God teologi ska förvisso rymma både lag och evangelium. Fast det grundläggande i omvändelsen är väl alltid mottagandet av evangelium!? Ja, det är teologiskt tveksamt att antyda att försakelse skulle föregå eller bidra till nåden.
Den evangelisk-lutherska tradition Svenska kyrkan är en del av vittnar om en rakt motsatt erfarenhet: Att Guds kärlek och nåd inte är avhängig våra gärningar. Nåden nås på korsets väg, men inte av oss utan genom att Jesus Kristus vandrat vägen före oss. Vi kan öppna oss för den vägen som sanningen om och mönstret för våra liv. Vår förmåga att vandra vägen är dock aldrig det primära. Där har vi vårt hopp – och motivation och kraftkälla för våra (ofullkomliga) handlingar i världen.
Teologi för hållbar utveckling måste stå på en sådan fast evangelisk grund. Allt börjar i förundran över livet som Guds gåva och tacksamhet över frälsningen som ovillkorlig nåd i och genom Jesus Kristus. På en sådan grund kan enskilda kristna och Svenska kyrkan sedan svara i kärlek, och verka med kraft för en hållbar utveckling. Basen för detta kärlekssvar är dock alltid: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.” (1 Joh 4:19) En kyrka som förkunnar och lever så har goda förutsättningar att förnyas, att leda hjärtan till omvändelse och ge sina väsentliga bidrag till samhällets omställning.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR